Amaranth

Steget för mig att över huvud taget ta mig ut är hög. Att vara ensam i en grupp där jag ingen känner får hela min krop att skrika- fly. Så när jag tagit de där stegen, när min dag varit så bra att jag kunnat det, då är det fruktansvät att möta såna som er. För ni sliter bort allt det lilla mod jag hade samlat. Vårdat all den lilla energi som fanns kvar för att vara så social som bara möjligt och jag får mig att gå. Jag går och jag är inte lessen. Jag är förstörd.

Hoppas det var trevligt för er andra. Innerligt hoppas jag att ni alltid har lika trevligt i ert sällskap.

Jag lägger så oehört mycket energi på att slå ned mina inre destruktiva känslor, på att våga, på att försöka göra mitt liv lite bättre. Till vilken förbannad nytta?

Jag ska aldrig gå på något. Inte själv. Inte med någon. Jag vill inte vara den som förstör en bra persons kväll genom att fly och bryta ihopp när jag förstörs innifrån av min otillräcklighet.

Jag borde bara inse att det aldrig kommer bli mer. Att jag alltid kommer vara ensam. Att jag aldrig kommer leva ut något med någon. Att det finaste jag kan få är konversationer med underbara människor långt långt bort från där jag är. Borde inse och acceptera och glädjas över det.

Jag är glad för er jag har.
För att ni finns och är bättre än alla andra.

Jag orkar inte det här livet.