Amaranth

Extraval kommer att hållas 22 mars.

 

Men fy vad jag skäms över att det inte fanns något som helst intresse att göra ett skit bland de andra partierna för att rädda deras egen trovärdighet. Båda demokratiska blocken har genom det här visat att deras ord inte betyder ett skit. Och vilka vinner på det....... Ja inte fan är det något av de partierna i alla fall.

Seriöst varför har jag inte tänkt på det tidigare!? Karamellfärg så sjukt enkelt. Ett fint nytt fotoprojekt har lyckats hamna på kladdpapper. Vad jag bara måste göra detta. Gillar att ha kreativ tillbaka. Må som vanligt. Åh jag vill jag vill. Tror verkligen att det skulle bli awesome.

Men det kommer nog få vänta misstänker jag. För en rätt enkel tanke blev ganska svår.
Varför tänker jag hela tiden ut så ambitiösa sets.. shit liksom. Tror nog i och för sig på att det skulle kunna gå att göra lite enklare, och det är värt att testa i väntan på stora möjligheter.

Projektidéerna blir bara fler och bättre. Eller det är bara trefyra som verkligen är måstemåste.

Ska sluta svamla nu.

när jag går och lägger mig.

när jag vaknar.

när jag äter.
när jag pluggar.
när jag tränar.
när jag ser på tv.
när jag lyssnar på musik.
när jag duschar.
när jag onanerar.
Jag tänker på henne.
Hur kan jag låta bli?

 

Idag var underbart.
Det sällskapet.
De känslorna.
De fingrarna i min hand.

Ömsint.
Mjuk.
Varför ser du rakt igenom mig,
tänkandes,
"nej".
Jag kan inte neka mina känslor,
växande starkare.
Jag försöker tro,
drömma vidare.
Varje gång jag ser dig,
vill jag ha mer,
jag vill dra dig tätt intill,
tätt intill.
Du lämnar mig frusen,
kvävandes.
Svarta känslor.
Försöker hoppas,
att på något sätt,
ett skäl för oss båda,
att komma nära.
Nära,
Önskar att du höll om mig,
som din pojkvän gör.
Även om min dröm,
sakta bleknar.
Jag vill jag vara objektet,
Objektet,
för din passion.

nu efter att ha tappat mitt favoritlack över golvet så ska jag gå och byta strumpor sen typ ge upp hela den här dagen

dumma som inte ville att jag skulle hålla i den. favoritlacken också...

Skitdag.

Stilla.

 

Stelt leende i ögonvrån.

Tystnad.

Trevande fingrar söka.

En ärm.

Trevande fingrar söka.

En hand.

Fingrar spela med varandra,

sökande ögon,

varma leenden.

Fingrar som omsluter.

Hand i hand.

 

<3

 

Skiten bara fortsätter kaosa i mitt huvud. Vill bara ha ett slut. Blöää på allt idiotjävel.

Är så sjukt rädd för att alltid känna såhär. Dysfori. Tomt och ensamt. Ligger mest varje dag o bara och stirrar i taket. Rycker till av panik. Sparkar i soffan. Känner mig så jävla förtvivlad. Gråta, få ut allt skit. Men allt kommer tillbaka på typ en gång. Trött på att en bra dag i mitt liv inte innebär mer än att jag storgråter av all oförmåga och hatet inför vad jag är. Trött på alla de här dåliga dagarna då jag bara längtar efter en bra dag med "bara" ångest och tårar.

Jag kan inte leva i ensamhet. Det är farligt för mig. Det låser in mig i mina sämsta måenden. Ingen kan och andra sidan leva med en sån som mig och må bra. Det är väll så här det ska vara. Jag HATAR att jag är en sån som måste göra någon glad för att själv kunna känna spår av glädje. Hatar det för den där någons verklighet kommer aldrig att kunna sammanflätas med min verklighet.

Och alldeles för onödig ångest har jag över att jag grät igår istället för att gå på träffen. Och inte kommer det se bättre ut i morgon. Eller någon annan gång.... min feghet förstör allt som mitt mående inte lyckas förstöra. Vill jag öht ens ge mig själv en chans.... förstör bara allt för mig själv när jag får för mig att ändå försöka kasta mig själv ensam ut i det okända.

Verkligheten är fruktansvärd och jag vill inte genomlida ett fruktansvärt liv. Det känns bara meningslöst för att använda ett fint ord. Kanske bara skulle lägga mig igen.

Kära skitliv, jag vill unfrienda dig, och glömma allt.

Fruktansvärt skitdåligt faktiskt. Hatar mig själv för allt jag är.

Hatar mig själv för att jag är så jävla feg och dålig och aldrig kommer att få uppleva någonting jag verkligen drömmer om.

Börjat överväga självmord igen. Det är slutstationen för alla tankar numera. För jag vill bara dö. Bli fri från det här.

Gråta det är de enda jag duger till, och vem kan ärligt säga sig uppskatta något sånt.

Orkar inte en jävla dag till.

Hur många fler dagar, veckor, månader, år ska jag tvingas leva i meningslöshet?

När är det meningen att mitt liv ska börja?

Kommer det över huvud taget börja?

Kommer jag någonsin lyckas göra klart en utbildning utan att min ohälsa ska förstör allt?

Kommer jag någonsin lyckas ha något som jag kan kalla ett hem. Mitt hem?

Kommer jag någonsin kunna hitta ett jobb?

Kommer jag någonsin kunna älskas av någon? leva i någons närhet?

Inget tecken finns på att något av det skulle vara möjligt. Det förstör mig. Allt i det här livet förstör mig och det enda som finns att göra är att se på. För ingenting jag gör förbättrar någon liten del av det.


Jag klarade inte av att gå ut idag. Det finns inga ord över hur mycket jag skäms över hur dålig det gör mig. I morgon måste jag. annars har han vunnit.

Du skrek ord i mitt ansikte. Trängde mig men du hann aldrig slå

Du skrek något jag redan visste. Kanske är de därför det gör så mycket mer ont än när jag ibland tyst säger det till mig själv.

 

Så tack så jävla mycket för påminnelsen.

Ska sanningen fram så skiter jag i dig. Jag skiter i hela världen när den är som du. För jag vill bara sjunka. Försvinna för alltid.

 

Jag vill inte tänka vad som skulle hänt om de inte var för din kollega som sa åt dig att hålla käften. Som slet tillbaka dig till er sida vagnen. Som sprang efter mig av tåget. Som satt på huk framför mig tills att min buss kom. Som sa ett fåtal bra ord. Som sa vem du är.

 

Vill inte tänka hur det hade blivit annars.

Men jag tänker tyst för mig själv, kanske har du rätt. För alla dina ord var sanna som vore dem mina egan. För jag kommer aldrig älskas. Inte av mig själv eller någon annan. Aldrig bli sedd som kvinna.

Kanske har du rätt.

Gråtit hela natten. Liten lessen gabbi ska aldrig mer gå ut. Jag hör hemma trängd i ett hörn. Liten. Skräckslagen som en liten mus som blir inträngd i förstuhörnet av en katt. Hör hemma där. Förstörd. Gjord att trampas på.

 

Villjan att dö försvinner aldrig.

Men på någon arm lär den aldrig hamna.

Natten blottar hennes barm.
Barnets namn är ensamhet,
det är utan rörelse.
Stilla gråter jag under tiden.
Jag vet inte ditt namn,
men jag vet att du finns.
Jag vet att någon,
någon kommer älska mig.

Han kommer till mig varje kväll,
inga ord finns att säga.
Med hans händer om min hals,
sluter jag ögonen och försvinner bort.

Jag vet inte vem han är,
men han existerar i mina drömmar.
Hans kännslor är en beröring,
jag inte kan motstå.

Jag väntar här,
dö inte före mig.
Jag väntar här,
dö inte före mig.

Jag vet inte vem du är,
jag vet att du finns.
Dö inte.
Kärlek känns så fjärran,
jag väntar här,
din kärlek kan jag inte avvisa,
jag väntar här.

Längs gatan är alla hus täkta av snö,
ljus är tänta i fönstren.
Där ligger dem tillsammans,
och jag,
jag väntar bara på dig.

Jag visste sedan innan att livet inte är lätt, fick veta redan som liten att ingenting är rättvist men att livet skulle bli såhär och allting kännas omöjligt trodde jag inte var möjligt. Många gånger är det nog tur att vi inte kan se in i framtiden för vem fan skulle då orka leva i nuet, då är det mycket bättre att vartefter kunna blicka bakåt och istället se vad man klarat av.

Ett liv i den här verkligheten kan inte bli bra.

Dagligen känner jag att meningslösheten är överväldigande jag gråter och vill dö. Ibland har jag bra dagar och vill bara gråta.

Hon gjorde ett val, och jag inte är en del i det valet. och jag respekterar det.

Någonstans visste jag nog ändå att den sagan var för bra för att vara sant. Jag kommer aldrig hitta kärlek det finns ingen som kan älska mig. Jag är bara en störd och sjuk varelse. jag är gjord att trampas på.

Behöver någon.

Någon som håller om mig tills jag gråtit färdigt.

 

Någon som hindrar mig från att göra dumt.

 

Någon som inte säger något.

Bara håller om.

Besvikelse är inte roligt att handskas med. Inte heller när det sista man har rinner ur fingrarna på en. När den där meningen kom upp till ytan och fick sista droppen att rinna över. Där står man som ett och annat fån, känner sig som den mest pinsamma människan i hela världen och känner hur mörkret omfamnar en. Helt plötsligt, likt en käftsmäll från verkligheten hör jag hur alla klockor i huvudet börja ringa. Varenda en. Både varningen, sanningen, ensamheten... men framför allt verkligheten.

Jag vill skrika och gråta, kasta saker omkring mig och slåss. Men vad fan hjälper det? Ingenting. Jag fortsätter att stirra ut i mörkret medans dom där meningarna som har förstört min vecka (som antagligen kommer förstöra för mig några månader framåt också), fortsätter att eka i huvudet.

Ibland undrar jag om jag är på fel plats på fel tid... kanske är jag till och med från en annan värld? Hur konstigt det än kan låta (hur sant det kanske än är?) envisas jag med att jag är här och nu. För det är jag ju. I verkligheten. Här i min halvsunkiga lägenhet i ett av stans ghetton. Min värld är inte som alla andras, det är uppenbart. Men jag kan väl ändå inte vara den enda? Eller? Tankarna och minnena från alla vänner som har kommit och gått, kompisgängen jag har hoppat mellan och alla män som har krossat mitt hjärta får mig att undra. Igen. Något är  det, något konstigt är det...  Har jag bara otur eller gör jag alltiid något fel?

Varje dag får jag minst en nyhet som gör mig direkt förbannad och uppgiven... Det värsta är att det är näst intill alltid är den redan sårade och sårbara som får mer stryk av samhället.

 

Jag hörde på P1 om en överläkare på psyk som sexuellt utnyttjade en patient och fick efter endast tre månader (fängelse) sitt Läkarlegitimation tillbaka! Fy och fan och helvette! Sedan undrar man varför folk inte har något förtroende våra institutioner länge!

Herr överläkare fick "endast" tre månader av domstolen för att han blev av med sin läkarlegitimation! Han kommer ut efter ca 90 dagar semester och? Han får sitt jävla leg tillbaka och kan börja jobba på en gång?

Går det att ge tjejen sin integritet tillbaka lika lätt.. kommer hon någonsin ha något förtroende för samhället?

En drabbad som vågar anmäla någon eller några till och med flera för våldtäkt, sexuellt utnyttjade eller ofredande är den verkliga hjälten och ska banne mig ses som en hjälte.

Samhället är en jävla skam!