Amaranth

Så egentligen är allt som vanligt. som transperson är det för mig omöjligt att se livet som annat än ett vidrigt helvete, jag har svårt att hantera det.

jag har svårt att hantera att jag aldrig kommer att kunna må bra för vad jag är.

Jag har svårt att hantera att jag aldrig kommer att få någon hjälp för att hantera eller behandla den jag är. Eller hitta någon som jag kan tala med det om.

 

Gråta. Det är det mest konstruktiva jag är kapabel att göra för mig själv. allt annat är utanför vad jag klarar av.

ska gå och lägga mig igen. ha ett fint och kärleksfyllt liv ni andra.

Jag har förståelse för att det inte finns någon som vill leva med en person som anatomiskt på inget sätt är den hon utger sig för att känna sig som och identifiera sig själv som. En person som alltid kommer hata sig själv och alltid tvivla på allt. Det är inte direkt något som är bra att utgå ifrån för någon iblandad.

Jag har förståelse för att jag aldrig kommer att kunna utveckla min fotografi. För att jag aldrig kommer ha allt som krävs för att faktiskt få spendera tid med någon annan för att lära sig. Jag förstår att människor vill lägga sin tid hos personer som är charmanta roliga och bra på det dom gör, ett umgänge dom vet att dom kommer få något bra och roligt ur. Jag förstår det.

Jag har förståelse för varför mitt liv kört fast och inte kan bli bättre. Men mina efterblivna känslor är i ett annat universum. Ett där förståelse för logik inte existerar. de utgör en alldeles för onödig konflikt.

kroppen klarar inte mer. mina sinnen har sedan länge domnat. en kropp klarar inte såhär mycket smärta. smärtan släpps ut, för att kunna släppa in ännu mer.

när det hela ens liv är vardag att inte vara kapabel till att tala med folk, att gråta timmar i sträck, att vara rädd för att märkas.

jag inser också att jag behöver stöd. men det saknar jag. min familj blöder, jag har ingen umgängeskrets och min nya psykolog är dum i huvudet. vad ska jag göra då? det gör bara ont att vara vid liv.

det gör ont i ögonen, i käkarna, i halsen, bröstet, armarna, benen. jag kan inte andas normalt, det går inte att äta eller svälja, jag mår bara dåligt. jag funkar inte. sönder. skakar.

vad ska jag göra nu, ska jag bara ge upp? skulle jag över huvud taget kalra av det när jag misslyckats med allting annat jag försökt?

Jag är så jävla less på att slösa bort livet. jag har för många viljor som inte har någon betydelse alls. För mycket jag vill göra som jag aldrig kommer få chansen till.

Jag hatar att jag inte stark nog för att inte jämföra mig med andra. Kanske särskilt inte betydligt yngre som kommit längre i sina liv än vad jag har. Mycket, mycket längre.

Jag hatar att jag inte kan sluta läsa andras bloggar, dagböcker och flöden, ständigt ska titta i andras gallerier och portfolier. Jag vet att det får mig att gråta att det får min ångest att nå ständigt mörkare kvävande tillstånd. Ändå gör jag det.

Jag hatar mitt liv. Jag hatar att tvingas till att leva med den här kroppen. Jag hatar min fullständiga oförmåga att bli vän med någon. Jag hatar att min vilja inte är av betydelse. Jag hatar att allt jag vill resulterar i misslyckande och sorg.

Men jag respektera att alla inte kan få bra liv. Jag vill acceptera det i alla fall.
Det hade underlättat.

Tre år senare tog mig sex år tillbaka

Jag intalar mig själv att jag är för stark för att falla tillbaka fastän jag flera gånger varje dag tvivlar.

Och om sanningen ska fram faller jag oftare än någon gång ibland skäms över den jag är, den jag var.

Hur kan allt vara så annorlunda men ändå likadant

Om sanningen ska fram saknar jag det som ändå fanns, saknar kontrollen när allt var enkelt och ignorerat, hade en lösning för stunden som fungerade, för stunden.

Vem bryr sig egentligen om hur en mår bakom leendet. Vem bestämmer vilken väg som är den bra vägen, varför blev min så dålig

Om sanningen ska fram är jag två fingrar från att falla tillbaka, vassa naglar kväver tystnaden. Terapi i en skör hals och trasig hud ingen någonsin fick se.

Vad gör mig starkare nu än då?

För inga av  alla år i livet som slösats bort på att försöka vård kommer tillbaka. Inga av de tidigare åren heller. Hela mitt liv till i dag är bortkastat. Och det kommer att fortsätta vara det.

 

Jag vill tro att det kan bli bra livet. Men att känna sig hel är en stor sak för mig. Jag kommer inte bli speciellt mycket lyckligare om jag får vård för min transsexualism.Det tror jag inte.

 

Jag kommer fortfarande shoppa för dyrt fast jag borde spara mina pengar, ta en extra tequila shot alldeles för sent, springa tills benen värker. Svälta mig hetsäta och svälta mig igen. Bara för att känna något över huvudtaget.

 

Men jag skulle vara trygg i mig själv. I att jag verkligen var jag. I att den jag såg i spegeln verkligen är jag. i att den ni andra ser när ni ser mig, den personen, är jag.

Det skulle göra så jävla mycket för mig. För även om jag skulle fortsätta misslyckas med allt annat så är jag då inte någon lögn. Jag är mig själv och mötas som den jag är.

Den sista tiden har jag i alla fall hittat någon form av självkänsla. För första gången i mitt liv. trotts att jag vet, att inget kommer att bli mycket bättre. Trotts att jag vet att jag aldrig kommer få se mig själv.

 

Det är egentligen ganska konstigt.

 

Men jag har i alla fall en metod för att hålla mig flytande, för att kunna säga mig själv att nu , nu gör jag ändå det bästa jag kan göra av situationen.

Skulle må bättre om jag accepterade ensamheten som de enda sällskapet.

 

Det finns ingen chans för en som mig att få det bättre. Särarter är aldrig accepterade. Jag mår ofta sämre av att försöka visa dig mitt inre för er andra som av att förtrycka allt och vara den ni ser mig som.

Att leva i lögn är den enda möjligheten i mitt liv. En lögn riktad mot mig själv, mot alla. oavsett den här vägen eller den tidigare förblir mitt liv inget annat än en lögn. Inga relationer går att bygga på lögner. Inte om en vill att dom ska vara positiva.

Hon skriker ord i mitt ansikte, hon skriker så hennes tunga står styv av lust. Jag förstår inte hennes språk. Men jag förstår att hon vill lämna min hud mer än allt annat. Hon vill få en chans att visa sig för världen.

ni kommer aldrig se mig som den jag är. Jag kommer aldrig se mig som den jag är. Det förblir den hemskaste och sannaste av tankar. det finns inget skäl till att leva så.

Mår dåligt. Inget nytt där. Men ibland visar sig där någon säkerhet. Hon skriker ord i mitt ansikte. Jag förstår inte hennes språk. Jag vill bara lämna min kropp. Hur har ingen betydelse. jag orkar inte sitta i den här omöjliga situationen och vänta på att ruttna bort. Ingen som har möjligheten att förändra kommer ändå någonsin att räcka ut sin hand.
Det här går inte.

Utvecklad och framgångsrikt använd av Ryssland. Kraftigt förnekad av väst.

Det händer inget här längre. Varför är tämligen enkelt. Allt går åt helvett och ajg orkar inte med någonting.

 

jag är arg. arg bortom alla tidigare gränser. varför trodde jag ens på att det var möjligt. Vadå "vi kan tyvärr inte ta emot dig" det är ert förbannade arbete ju utreda identiteter hur jävla svårt kan det vara. Det är en enda jävla utredning. Jag kommer aldrig få min transsexualitet utredd. Jag kommer adldrig få den hjälpen. Det finns ingen som helst förbannad anledning att leva.

Gick det bra att plugga och sitta av en obligatorisk föreläsning efter vårt samtal, nej. Det gick nästan ännu sämre. Men det ligger fan nära. jävla  värld jag hatar dig. Jag hatar allt med dig.

 

Måste göra något åt alla kilon. Blä. Cyklade bara standard tremilen idag. Uppenbart att det lilla jag pillar i mig är för mycket. Hetsäter inte längre.. inte så ofta iaf. Vem fan kunde tro att tusen kalorier om dagen och trettio kilometer cykling om dagen inte kunde leda till viktminskning... jaja.

 

Funderar på att åka till uppsala i morgon se någonting annat.

 

Tar i alla fall helg nu. Ingen ide att försöka mer. Att fysiskt närvara på föreläsningar och sedan sitta helt handfallen och apatisk framför uppslagen bok och anteckningar vet jag inte om de kan kallas plugga. Men något är det iaf. Varför kan jag inte bara kunna få ett jobb istället. Eller bara kunna göra någonting jag är bra på.

 

Jag vill bara dö. Det är den enda riktiga vilja jag har.

... eller kanske snarare frånvaron av den. hos mig och andra. Att kunna leva ut är så fjärran. En relation där allt är normalt. Omöjligt att hitta. Introverta och sjuka är oönskade det är att acceptera.

Utan att kunna hitta, ens klara av att skapa den mest ytliga vaniljaktig vänskap, är en djupare vänskap omöjlig. Att leva ska varken vara bra eller enkelt. Hade det varit enklare om jag fötts som tjej.. kroppslig.. identitesrätt, eller om jag kanske var en extrovert. Eller om jag kunde hantera mig själv. Vara mig själv. Eller i alla fall inte vara sämsta flickan med sämst social kompetens.

Lyckades i alla fall hålla fokus genom hela första föreläsningen på SU. Ska vara glad för det lilla. Ska bara hålla den styrkan uppe. vore onödigt att få för mycket frånvaro. Ska ta mig dit varje dag resten av hösten på något sätt. Fast det kan inte gå sämre än att det blir som vanligt.

Hoppas att det inte regnar och blåser lika demoraliserande på mig i morgon. att vara nyttig har sitt pris. Att ogilla kollektiva färdmedel lika så. för allvarligt det är fan inget annat än vidrigt att tvingas stå med näsan i andras armhålor... om en inte är miljöpartist förstås då är det bättre än glass i en sommarhage.

Jag vill att någon ska krama mig och säga att jag är bra. Utan motprestation. Jag vill inte behöva göra något tillbaka. För jag är trött på att känna aversion.

Jag är så trött på att bo i mina föräldrars hem, på att hela tiden bråka med min pappa. Trött på att vara på offensiven eller tassa på tå. Jag orkar inte med honom för att han inte har någon förståelse, utan avfärdar människor som knäppa eller konstiga.

Tiden där när jag fortfarande hade vad som krävdes för att kunna ha den där studentlägenheten i en stad så jävla långt bort härifrån var bra.

Jag har varit mellanhanden, i många situationer, mellan mina föräldrar har jag varit den som förösker vara förtsående åt båda sidor, diplomatisk och tålmodig - typiskt kvinnliga egenskaper.

Men med alla mina egenskaper summerade ihop är jag ju inte en kvinna, utan en människa. Givetvis. Och då blir jag så jävligt trött när jag går runt och mår dåligt över att jag känner mig objektivt ful, för det spelar väl ingen som helst roll egentligen.

Det negativa vårdas, vårdas av alla - mig själv och hela min omgivning. Att vara snäll och tålmodig är inget speciellt, ingenting uppskattat eller berikand. Men hur man ser ut som kvinna det är viktigt.

Det gör att jag exploderar inuti när han och nästan alla andra ens tänker. Det gör mig så ledsen ända ner i roten av min kropp och det är därför jag vill flytta härifrån inte om några dagar eller någon vecka utan fucking nu. helst av allt för flera år sedan.

Men att hitta boende i stockholm...

 

De senaste två veckorna har jag ängnat åt att gå till baka till den revolutionerande gå ned i vikt konceptet 'ät mindre träna mer'.

Kanske trodde jag för mycket på det. För det har inte gett ett dugg. Har samma mått som innan och vikten ligger stabilt inom +- 1 kg sedan jag började... försummbart med andra ord.

 

Att cykla och promenera varje dag, längre så väl som kortare distanser. samt inte struntat i vilodag. fungerar inte.

Jag måste säga att jag faktsikt trodde på att det fanns allternativ till svält. Men jag blir bara mer och mer tveksam.

 

Dom veckor jag inte haft råd att köpa mat. och levt på 4-6dl havregrynsgröt med sylt om dagen har resultat kommit fort.

Att jag inte har någon jävla aning om hur den här skiten fungerar är uppenbart men varför måste det vara omöjligt...

Varför måste det de...