Amaranth

tjugofem år.. jag blir fan rädd över hur lång tid det är. Börjar bli dags att hitta den där första vännen snart. Eller varför inte lite romantik. eller gudförbjude både ock i samma person...

 

Det verkar inte vara för mig. Hur kan det vara så svårt att hitta.

 

Vet att vänskap är grymt sällsynt och troligen den dyrbaraste och finaste gåva som någon kan ge. Men det behöver väll inte bli omöjligt för det.

 

Kanske skulle sluta jaga något jag inte känner till och bara finna mig i min asociala situation istället. Det kan vara skönt att ge upp, också, då finns ingenting att förlora bara slappna av och äta kex.

Då hade jag haft energi över för något annat. Men varit tvungen att acceptera ensamheten.

 

Synd att jag är så jävla rädd för ensamhet bara.

dom står nära med armarna om varandra
en blandning av kött så rik i tid
där havet möter land
hon vill säga honom sanningen

men vinden äter hennes ord
där havet tar slut
hon håller hans hand, tvekande
kysser honom på hans panna

Hon bär på skymningen i hennes bröst
och vet att det är hennes tur att vittra bort
hon lägger sitt huvud i hans knä
och ber om en sista kyss

så han kysser henne
här där havet tar slut
hennes läppar, ömma och bleka
hanns ögon slits av tårar

Den systa kyssen var länge sedan
en sista kyssen var så länge sedan
han kan inte längre minnas

 

Mitt i natten, flickan
Mitt i natten, såg jag dig
flickan pojken
vem är vad, vad är skillnaden
i huvudet, i hjärtat
kroppen, vem är där
Allt tar slut innan det börjat
Vem är jag?
Du är den jag skriver om
Mitt i natten
Pojken, flickan, vem är du, vad är du?
nya tankar, nya känslor, nya sätt
Säg att jag lämnar dig nu
vem är du då?
vad är jag
har jag någonsin varit?

En sak, som på ett tudelat sätt har haft stor betydelse för mig har legat i att mötas för mitt yttre.

Sen jag fyllde sexton har jag sommartid haft förmånen att få arbeta ideellt tillsammans med och för ungdomar. Att visa att tillsammans kan vi skapa en väl fungerande och accepterande rörelse.

Men tillbaka till det där tudelande. Som av andra och mig själv fostrad för att fylla någon form av manliga ideal, så har jag genom mitt engagemang många gånger funnit mig i en grupp av enbart killar, i ett rum, vid en skogskant, tjuvrökande på en strand bakom en skyddande klippa dit ingen annan skulle försöka ta sig.

Där har jag sätt dubbelheten som verkar finnas i allt för många. Det acceptanta tankebanorna som bortblåsta till företräde för förminskande och generellt skittråkig och kass syn på det andra könet.

Gruppdynamiken gör givetvis mycket. Men varför. Varför är så många så skenheliga. Varför ser dom det som negativt att värdera personer av annat kön med samma värde som dom själva.

Jag ligger lågt i såna situationerna. Ser de som en socialstudie. Det har inte legat i mitt intresse att outa mig. För finns det några som är värda mindre än tjejer i deras machotankebanor så är det killar som är som tjejer.

Problemet är väll just bara att istället för att se över sina värderingar så väljer många att enbart resa en fasad. Det är inne att respektera andra, så då säger jag att jag också gör det.

Givetvis har jag även sett många betydligt vackrare personer passera. Som skitit i ideal och kultur. Personer som satt spår.
Småtjejer starka som björnar som glatt och villigt välter lastbilsdäck, gräver diken och kryper i vägtrummor.
Kraftiga, tatuerade killar som med stolthet bakar hela nätter, men står handfallna när teknik strular.

(Varning, kan innehålla spår av okonventionella livstankar)

Jag behöver att du motiverar mig, att du lyckas locka fram den bästa varianten av mig som jag kan vara och att du motiverar mig till att vara henne.

Jag behöver att du kan vara stark när jag är svag, jag behöver att du står kvar när jag är totalt omöjlig.

Jag kommer för eller senare komma till en punkt där jag skjuter dig ifrån mig, trotsar varenda ord, jag kommer käfta emot.

Jag kan bli omöjlig, Vi kommer inte längre prata om att jag är olydig, men, istället för att piska mig blodig, istället för att ge upp, istället för allt det där du kommer vilja göra mot mig - Ta ett steg tillbaka, prata med mig, visa mig på nytt att du är värd att följa, att det är du som bestämmer, sen, sen får du göra allt det där andra du vill göra mot mig.

Jag behöver att du förstår att för mig är det inte något som slutar när vi lämnat sovrummet. Jag behöver att du förstår mitt behov av maktförskjutningen även annars, ja hela tiden. Jag behöver att du förstår att jag känner mig trygg när du bestämmer vardagliga saker åt mig.

Jag behöver känna att du ser mig som människa, med fel och brister, med egenheter och jobbigt bagage.

Jag behöver känna att du kan göra vad du vill med mig, men jag är också Gabriella som är barnsligt förtjust i design och färska jordgubbar med socker, och som ibland bara behöver kramas i timtal, och du ser det, och att det inte är fel med att vara bara Gabriella. (Nej jag har inte juridiskt bytt namn..än)

Jag behöver att du förstår att det enda som verkligen gör mig glad, är att göra dig glad.

Om det så är att är att plugga åtta timmar varje dag, ha på mig vissa kläder, spendera en timme varannan dag på gymmet eller säga en viss mening dagligen.

Det gör mig glad, för jag tänker på dig hela tiden jag gör som jag blivit tillsagd. Det gör mig glad, för jag vill ständigt utvecklas - för min skull och för din skull.

Jag behöver att du vill att jag ska utvecklas, att du ger feedback. Att du gärna lär mig nya saker, att du gärna ser mig lära mig nya saker. Att du kräver att jag lär mig nya saker. Att stå på samma ställe inte är ett alternativ.

Jag behöver att du ställer krav.

Jag behöver att du är såpass mycket över mig, att du är såpass viktig för mig, att den största rädsla jag har är att göra dig besviken. Att göra allt mina sinnen kan för att aldrig svika. För jag vill att du är stolt över mig.

Det behöver jag, och jag vet att jag inte ens har någonting att ge som är i närheten av allt du kommer ge mig. Det enda jag kan ge dig är min kärlek till dig.


Jag vågar inte ens tro att du finns. Hur mycket jag än önskar att vi skulle hitta varandra. Det få mig att må dåligt att veta att du kanske inte finns... och skulle du finnas, varför skulle du välja en så värdelös person som mig när det finns så många bättre.

Jag kommer aldrig att hitta den jag behöver. Lets face it, vad är chansen att det finns någon som skulle klara allt det där, plus alla mina andra brister, plus hela könsidentitetsfrågan, Och samtidigt inte sluta leva ditt eget liv till fullo...

Ja det är ett problem jag har.

 

Att glädja en annan: Ja det är enkelt, du får hela mitt liv, all min energi och vakna tid kommer jag lägga på strävan att glädja dig, med ihärdighet försöker jag allt för att möta din vilja.

Att glädja mig själv: Gråta i panik en vecka- försöka fem minuter- gråta i panik två veckor- försöka fyra minuter. Se allt förfalla. drunkna i ett avgrundslöst djup av svartaste tjockaste ångest, otillräcklighet och självhat.

Varför är det enda som kan göra mig glad, att göra någon annan glad?

Varför måste jag vara viktig för en annan för att vara viktig för mig själv?

Varför finns det ingen som helst motivation i min ensamma villsenhet?

Varför fungerar jag inte om jag inte blir stöttad?

 

varför är jag så?

 

Jag kommer aldrig att vinna mot vården. Aldrig. dom bästa åren av mitt liv har ändå redan passerat. Och det med råge även om jag med det senaste försöket skulle lyckas byta trenden... det är ändå en process som i den bästa av världar, tar tre år... det om inget går fel. Med min tur går ju tillsynes allt fel.

Visst kan jag självmedicinera, jag gör det... när jag har råd... de är den största nagel i ögat... det är otroligt hur dyrt det är... jag kan inte ha någon kontinuitet ens i det. Många är de månader i mitt liv då jag prioriterat hormoner före mat. Många är de månader då det varit tvärt om.

Det samtidigt som avslag efter avslag levererats. Det samtidigt som jag beviljades en gång men efter ett par månader slängdes ut.. jag var för trasig för att kunna bli hjälpt.

Jag plugga, som om det någonsin kommer att gå bra med allt annat i huvudet. Försöker hitta ett arbete en försörjning något att kunna betala allt med. Försöker skapa ett relationsmosaik med andra människor. Allt förgäves. Allt rasar samman då jag förblindas, kvävs av ångesten. Hittar mig själv på så djupt vatten att jag gång på gång försöker avsluta mitt liv bara för att hamna på sluten avdelning.

Jag har haft många viljor genom åren. Många tankar på vad jag vill göra med mitt liv. alla har dom försvunnit när verkligheten slagit mig i ansiktet. Varför kan inte något som ens könsidentitet för ändras lika enkelt. jag kommer aldrig. Aldrig att få något bra av det här livet. Jag kommer aldrig att se en kvinna när jag ställer mig framför spegeln. Jag kommer bara se samma monster som jag alltid sett.

Samtidigt kommer jag vara av samma bestämda vetskap. Samma självklara känslor som så länge jag varit självmedveten sagt att jo, jag är kvinna. Jag visste det som femåring. Jag vet det fortfarande. Då som nu vet jag att min kropp och mina sinnen inte hör ihop på något viss. Nu till skillnad från då kan jag beskriva det. Nu till skillnad från för tre år sedan kan jag erkänna det för mig själv.

Men vad hjälper det att jag vet. Vad hjälper det vad jag vill förändra i mitt liv. Hur hjälper alla dessa försök som enbart mynnar ut i lidande till att jag ska må bättre. De, det har jag ingen jävla aning om.

 

Aldrig kommer jag att hitta någon glädje i att leva det här livet. jag har inga svar. jag kan inte motivera fortsatt liv.

Min läkare har i dag skickat en ny remis till psykiater. Hur lång tid kommer det ta den här gången? Kan jag över huvudlaget hålla mig vid liv, och vore det ens värdigt att tillfoga mig själv ännu mer skada?

Åren går och singelstatusen består. Det vill jag ändra på!

Jag är en människa som är lojal utöver det vanliga, älskar mysa och närhet, njuter av solen mot mina kinder och försöker skratta. jag lyssnar tänker länge i tystnad och försöker sen svara, i bästa fall gör jag det, men jag lyssnar alltid. jag kommer driva dig till vansinne, men kommer alltid sträva efter att göra som du säger.

Spontanitet och öppenhet kittlar skönt, ärlighet och rakhet uppskattas. Sen var det ju det där med min könsidentitet...

finns du över huvudtaget?

Litet lunchstopp på bästa Coppola

Vällingby idag, inte en enda borgerlig valaffisch hel på torget. Bara Socialdemokratiska och vänsterpartistiska valaffischer syntes. För de valaffischer som borgerliga partier satt upp låg nedrivna och undanslängda i en kulvert.

Kan partier kalla sig DEMOKRATISKA när deras anhängare aktivt använder icke demokratiska metoder i valrörelsen så väl som övriga delar av det politiska året?

Om nej, borde då inte dessa politiker ta aktivare avstånd från sina sympatisörer?

Om ja, vad fan är det för demokrati dessa partier företräder egentligen?

Jag hoppas att vänsterns antidemokrater en dag inser att dem och deras taffliga inkonsekventa tankebanor är precis lika usla och ovälkomna i en fungerande demokrati som deras politiska "fiender". Det är inget annat än direkt skammligt.

Men jag tvivlar, idioti kan tyvärr inte botas med fakta och logik. Den som skriker högst lyckas alltid bäst. Och våld, förtryck och enighet bakom fientlighet säljer alltid bättre än demokratiska värden.

 

Som antifascist föraktar jag komunister och nazister i lika hög grad. Ty de båda falangerna utgör precis lika stora hot emot oss som strävar efter demokrati.

 

Det är tämligen tragiskt att antifascism i sverige gjorts synonymt med fascism av vänsterns antidemokratiska företrädare.

 

Det är ju också föga förvånande att Vs Sjöstedt vill förbjuda högern från att få demonstrera, när han själv ser det som självklart att hans värderingar ska få luftas... snacka om att uppskatta demokratiska värderingar...

Idag valde jag att närvara vid 75e åminnelsedagen av Ribbentrop Molotov pakten och den 25e åminnelsedagen av Baltiska kedjan.

 

En manifestation för demokrati utan fascistiska tendenser vare sig från höger eller vänster. För precis som övriga engagerade i Måndagsrörelsen så tror jag att det är möjligt att skapa en demokrati utan fascismen som huvudingrediens.

 

För jag vet att rödflaggorna och brunskjortorna är precis samma skrot och korn när det kommer till att respektera mänskliga rättigheter, avrätta minoriteter på löpande band och sätta sitt folk i bojor. Och det äcklar mig så vansinnigt när alla parter vägrar att se sitt historiska ansvar, samt avstå från att föra vidare precis samma tankar och värderingar som används för att avrätta meningsmotståndare de senaste hundra åren.

 

Tyvärr så är det ju bara det att politik utan fashistiska tendenser inte lockar den breda massan. Det är fruktansvärt att det är så få som är intreserad av verklig demokrati. Att det är så få politiskt engagerade som faktiskt eftersträvar en verklighet där det är ok att tycka och tänka fritt utan garanterade våldsrepresalier. Det skäms jag över.

 

Efter den ack så värdiga tillställningen flydde jag regnet för att avnjuta en hemsk kopp java på wiener caféet. Det var bättre för. Sedan skulle det sattsas... nu är lokalens akustik under all kritik. Personalen så stressad att det där med att ha en trevlig ton inte kan prioriteras. Men kaffet som en maskin producerat smakade bra.

 

Egentligen skulle jag i skrivande stund göra en grej. Men jag är för ful, För trasig för att göra ett värdigt intryck. istället gör jag det jag är bäst på odlar självhatet gråter känner paniken gro inom mig.

Relationer kan ge mycket lycka, men ofta betalas en relation med minst lika mycket sorg. En person måste vara stark för att klara av att medvetet ge sig in i den typen av spel.

Jag är svag.

Men inte destomindre svartsjuk inför, och faschinerad av dom som har det som krävs för att ta risken. Det tyder på en för mig oerhörd styrka. Ett privilegium.

hur kan en öht hitta viljan att gå upp på morgonen. jag hittar den ingenstans. det enda som finns att se framemot efter att en  har vaknat är misslyckanden och en dag helt lik gårdagen. Det skulle vara vädret som skiljde. Men vad är det att hänga upp livet på.

det enda jag av livet är att inte känna ångest över min kropp, oförmågan att förverkliga något eller omöjligheten i att hitta ett glädjande intresse som medför någon form av kreativ stimulans utan konstanta ångestinslag. Men en dag kan inte erbjuda något sånt.