Amaranth

Skrev en tråd på ett forum om psykisk hälsa för att jag mådde dåligt och ville ha något stöd. Tråden blev raderad med hänvisning till att det fanns unga på forumet som kunde se inlägget som ent rigger och istället fick jag nummret till jourhavande medmänniska... måde verkligen bättre av det.

I min naivitet hade jag över åren fått tron att det var ett ganska bra forum men nu vet jag bättre tyvärr.

Jag har också lärt mig att det är fel att sträva efter en verklighet där det går att tala om saker även känsliga utan att det ärmer eftersträvansvärt att skuldbelägga personer som utsätter andra för hemska tankar och uppmuntra dessa till att må ännu sämre.

Mänskligheten har verkligen en ljys framtid, det kommer gå så jävla bra för er i era jävla drömvärldar att ni aldrig kommer inse hur dumma i huvudet ni verkligen är.

Men det är ok. Jag klarar trotts allt inte ens av att ta livet av mig själv så varför vara sur över mänsklighetens förfall när jag inte ens kan kontrolera mig själv.

I hate my face. It's seriously disgusting even to think of. Which unfortunately makes me not at all interested in taking even a bit care of it.

Everytime I think about transitioning, dating pops into my mind and makes me want to just sta a guy because every girl rejects me cause of who I am. And the fact I just trying to be me and honest about it. Honesty is the worst policy in life.

Saving for surgery. Not that I have anything to save. But it feels good to at least try although i know it'll never happen. Cuz what i want and what i need doesnt really matter.

Sometimes i just want to keep being a boy to protect the girl I really am from society.

Forgetting my toenails are painted and then going some were bare foot. Thank god for winter, and autumn.

Panicking about the knowledge of buying something for my female persona because I'll never going to wear it kills me.

My parents...

I'm not here to fulfill your little 'sexual fantasies' simple as that.

getting people to understand why I'm more than willing to give up the male privileges an become "oppressed". I hate feminists and some of their ideas. I mean come on stupids having a guy boddy isnt as good a you think. Not in a long way.

No hips. ever.

Trossen är packad, kängorna putsade. Nu ska bara Norrtåg och SJ lyckas med vad dom har betalt för. Fast... taxi större delen av resan vore inte helt fel.

Tavish hatar fortfarande tåg men hon får hel enkelt bita ihop. Hon kommer säkert inte att tycka om firmans hunddagis heller, men alternativet hundgården är värre.
Kan bli en traumatisk övning. Eller rätt lärorik. Hon behöver inte va ensam iaf. Det är de viktiga. nödplan finns givetvis.

Det kommer att gå bra. Det är jag övertygad om. Det kommer att gå bra, det här är nog den ända typen av aktivitet i livet där jag kan säga så om den i övrig djupa dimmans tillvaro.

När jag gick upp i morse och drack mitt morgonkaffe noterade jag till mången glädje att den första snön lagt sig över bergen. Så sjukt nice. Hoppas att den kommit närmre när vi kommer tillbaka.

"Stupa vi än alla i Tyskland äro likväl Svenskarna i Sverige säkra, de ju hava sina trettio krigsskepp"

1. Oförskämd människa skriver ett stötande meddelande.
2. Mottagaren är artig men säger ifrån.
3. (1 och 2 upprepas ett otal gånger...)
4. Oförskämd människa skriver ett stötande meddelande.
5. Mottagaren orkar inte längre vara artig och snäser ifrån.
6. Avsändaren blir nu stött, och tycker att mottagaren är en idiot.
7. Ytterligare en avsändare skriver ett minst sagt lätt ogenomtänkt meddelande.
8. Mottagaren orkar inte ens svara.
9. Stötta-avsändare utgår från att bli dåligt bemötta vid kontakt, och bemödar sig inte längre om att ens försöka vara trevliga.

Tänk er nu att avsändarnas könsidentiteter är män, mottagarnas är kvinnor, vilket kan stämma i många (men inte alla) fall.

Slutsatsen hos många män blir: kvinnor är lättstötta surpuppor.
Slutsatsen hos många kvinnor blir: män är äckliga och ouppfostrade.

Detta leder i alla fall inte till trevliga utbyten... och antagligen till att väldigt många, både mottagare och avsändare, helt oförtjänt blir dåligt bemötta pga ledan från tidigare kontakter och tillslut helt eller delvis ger upp.

trött och lite uppgiven

Dagen har varit bra. På flera sätt. Träffade tavish (ja hon heter så...) närmaste anhöriga så att säga. Dom var trevliga. Bra mycket bättre än deras son iaf. men iaf dom tyckte att det verkade som att vi kom bra överens, var väldigt positiva till att hon uppför sig.

Dom tyckte inte att det var rätt att jag skulle ta hand om henne men hade inte tiden själva så vi bestsämde att det var bäst om hon fortsatte vara hos mig då jag iaf har tiden som krävs. I alla fall tillsvidare.

Så det är väll bra på sätt och vis. Vill ju verkligen ha hund, på ett sätt, samtidigt som jag verkligen inte vill. Men det mest positiva är att nu måste jag må riktigt riktigt dåligt för att göra något "dumt" när ångesten tar i, och det är nog något bra.

Ett problem jag upptäckte i morse är att hon verkligen, verkligen inte tycker att tåg är roligt stackarn. Jag som åker tåg över allt. Men de ska det bli ändring på. Övning ger träning.

Hur gör man egentligen för att sluta hetsäta? Det är något jag länge behövt ett svar på.

Hur gör man för att sluta tillgodose det enda behov kroppen har som faktiskt är möjligt att tillgodose, utan att för den sakens skull må ännu sämre.

Hur gör man. En annan fråga är hur lär man sig självdiciplin.

Jag läser och läser, försöker, misslyckas och blir sämre till mods, livet måste innehålla något bättre än det här. Eller.

Jag önskar att jag kunde göra någonting mot mig själv som faktiskt var bra.

Snälla säg.

Nyss när jag som vanligt efter min midnattsmil gjorde allt för att hetsa i mig en av philip morris röda så hälsade en av de insläntrande grannarna på mig. Det tyckte jag om. Försöker intala mig att det tyder på någon form av omtanke. Men mitt rationella jag misstänker att det nog snarare handlar om ett misstag från hennes sida.

Skulle behöva sova. Men jag känner ingen trötthet. Istället dråter jag. Förtvivlan och ångest det är dom enda känslor som finns i verkligheten. Men hur hjälper det mig. Jag skulle vilja ha modet att sova själv. Ha modet att trivas i mitt vida tomrum. Men hur hittar man det. Hur hittar man något sådant när rädslan är långt mycket större.

Blir inget stockholm nästa vecka. Fortsätter det så här blir  det inte i år. Blir snart hemlös också. Livet går så väldigt bra så jag vet inte vad jag ska göra av all positivism som flödar in...  it was only fantasy. The wall was too high,as you can see. No matter how he tried, he could not break free. And the worms ate into his brain.

Hur skönt det än är at bo nästan själv här saknar jag Stockholm. Staden där polisen är lite hårdare, hipsterna lite mer självsäkra, tuffingarna med keps på sned betydligt färre, där tågen aldrig går, där folk är övertygade att Skåne börjar i Södertälje och Norrland i Märsta och att gå över varje övergångsställe är livsfarligt. Jag saknar solnedgången över Slussen och soluppgången över Västerbron. Världens fulaste och vackraste stad.

Vad jag egentligen saknar är något att göra om dagarna. Platser att se. Omväxlig. Det saknar jag. Inte storstan.

I'm a pitiful sight, and I ain't all that bright and I'm definitely not chiseled from stone. I'm a cheat and a liar, no woman's desire. I'll probably die cold and alone. But just give me a chance, 'cause deep down inside I swear I got a heart of gold. Let me take you home

 

Varför tror så många tjejer att man vill ligga med dem bara för att de är tjejer och man är har hyffs nog att trevlig mot dem. Varför tror så många tjejer att killar inte kan visa känslor, och därigenom tror att killar inte har några. Varför kan tjejer inte vara vänner med transsexuella. Varför blir jag så ledsen av sånt.

Borde det verkligen vara olagligt att döda äckel. Polisen var här nyss. Den här gången var det iaf inte mitt fel att dom kom.

Min roomie är tydligen ett äckel. Han ett nöje i att våldta och misshandla. Jag vet inte vad jag ska göra. Jag mår bara så fruktansvärt dåligt. Mest för att det verkade som en rätt trevlig person som flyttat in på andra sidan hallen... jag vill inte vara här. Bra start på dagen. Väldigt bra.

 

Mänskligheten slutar aldrig att förvåna en.  Vi besitter störst hjärnkapacitet av all kända däggdjur men ändå så beter sig väldigt många betydligt  värre än djur gör emot både fiender och sina egna.

Jag hoppas att eran dag blir bättre.

Hänt två saker i dag. Det är två fler än vanligt. Dragonmusikkåren ärade staden med ett besök. samtidigt som mer studentikåst och anskrämligt flottrace gick av stapeln. Den enda fördelen med det sistnämnda är att årets nollning därmed är över och komatäcket kommer dras tillbaka över staden. Mycket bra.  

jag har inga alkoholproblem än på några år, dessutom var jag nykter nästan halva dan igår, så idag så känns det bra å supa ner sig.

Den syriska regimen måste överlämna en lista över sina kemiska vapen inom en vecka. Annars hotar USA och Ryssland med militärt ingripande under "FN-mandat". Att idioterna aldrig lär sig att krig inte är lösningen på alla problem. Äcklad är vad jag blir ÄCKLAD.

Annras vet jag inte vad jag ska ta mig till. Allting gör mig ändå bara ledsen. Nyheter, träning, handla, läsa, allt. Jag hatar det här livet. Med all rätt, det kan ändå inte bli något bra utav det.

”håll kroppen rak, vrid den en aning så att den är fri på vänster sida samt smått framåtlutad så att när armbågen vilar på bordet hakan skulle kunna stödja sig mot knuten näve, för såvitt synskärpan tillåter det.

Mellan kroppen och bordet bör lämnas ett anstånd på två fingerbredder, ty icke nog med att man då skriver snabbare, utan ingenting är heller mera skadligt för hälsan än att lägga sig till med vanan att pressa magen mot bordet; vänster arm ska vila på bordet från armbågen till handen.

Höger arm skall befinna sig ungefär tre fingersbredder från kroppen och skjuta ut ungefär fem fingersbredder från bordskanten, på vilken den lätt skall vila.”

Ur Foucault. Övervakning och straff

Jag vet inte längre varför jag är medlem på de flesta forum jag är aktiv på. En gång var det litet vackert inspirerande, roande och stimulerande.

Nu innebär dom inte längre någonting av det. De enda som framkallas är ångest. Ångest över bilderna jag ser, texterna och kommentarerna jag läser. Ångesten över att all den inspiration som en gång föddes aldrig, aldrig kommer att kunna användas till någonting.

Och jag kan inte göra mig fri något utav dom. Tankarna består. Ångesten gror. Självhatet stärks. För det hjälper inte att välja, man måste bli vald. Vem sa föresten att det var bra att drömma, för den personen kan aldrig ha drömt.

There is a pinch of tobacco tucked into his coatpocket, and penny to pay the old man on the boat, he honours the rocks with a cruciform pose, singin' my love is like a red, red rose. In a single blow he's gone to the sea.

I hanns blick fanns all världens sorgsenhet bedjande både kärleksfull och grym.

Ibland är det lite besvärande att vilja skapa något. Fick en ide för några dagar sedan och har sedan dess behandlat den lika autistisk som alla mina ideer. Fördelen, att jag åtminstone lyckats skriva det på ett för mig begripligt sätt.

Men det ska nog kunna bli något riktigt bra den dag jag kan förverkliga det hela. Det behövs tyvärr mer än än individ för en del saker i alla fall om det ska bli bra. Eller som man tänkt. Men någon dag ska det väll vara möjligt. Kanske.

Det rör sig om något så enkelt som en torso som ur tre olika perspektiv lämnar sina former - i tre dimensioner på ett stålnät, naturlig storlek givetvis. Tills dess håller jag mig till något betydligt enklare, tristessen av att  vara vid liv.

 

 

Ibland känner jag att det hade varit kul att ha möjligheten att utveckla någon del av min fotografi. Men utan sociala förmågor, portfolion tjockare än elfa-katalogen,  eller travar med pengar är det meningslöst att ens tänka på, lika snart som tanken kommit har verkligheten krossat all tanke på förändring.

Älaskar att jag får världens chock av att det är något som låter, efter fem minuter hittar jag min telefon och bara ahaa det var medelandesignalen., så sjukt onödigt att jag har telefon, det var ändå bara reklam. Intalar mig att den någon gång kanske visar sig nyttig att ha.

Det är nå vansinnigt varrmt ute idag att jag inte vet om det kan kallas höst. Alla tjatar om att det är så kallt. Neeeeeeeeej det är över tjugograder ute, inget mål i närheten och inte blåser det något heller, det är inte kallt snälla rara skaffa er lite perspektiv.

Fick avslagan på min ansökan om visa-kort. bra, jävligt bra. Inget bank-id till mig inte. Tänk att det var bättre förr när allt kommer kring, förvånde.

Vill inget annat än fly. Långt, långt bort. Till havet, långt bort från alla människor av olika kvallisort, Långt bort från det här samhällets vidriga pekande fingrar. Men jag är fast. Fast i  ett tomrum där tiden försvinneriväg men allting står helt stilla.

Mitt förakt för det moderna samhället växer sig starkare för varje dag som går. Bara tanken på den totala brist av konsekveta och logiska beslut som styr äcklar mig.

Bank- id är ett bra exempel, Versionen för datorer hackades altså är det osäkert och får inte användas, det har ännu inte hackats i surfplattor och "smarta telefoner" altså är det säkert och felfritt, trotts att programets kod är identiskt. Lågiskt så det förslår.

Så länge som svenska myndigheter inte har lagt ned alla sina kontor kommer jag fortsätta besvära dom med pappers- blanketter. Det är väldigt säkert. För jag tänker inte aktivt delta i i förstörandet av ett tidigare hyfsat fungerande samhälle.

Jag vet att det en dag kommer det inte vara möjligt att prata med en myndighetsrepresentant längre eller göra någonting över huvudtaget utan en flashig app. Och den dagen kommer det inte längre finnas någon anledning att tillhöra det här samhället, för den dagen exxisterar inte lägre ågot samhälle..

Det är ungefär lika lätt att se någon positiv utveckling i det här samhället, som att få ett uppriktigt svar ur en politiker eller annan folkvald.

Waiting day in day out för the day to come the will finally call me in for an interview to get on the way to be diagnosed.

People think you're just a guy who gets off on wearing feminine clothes. Well no.

Rejection.

Not being taken seriously or accepted by my family. And having the knowledge that i never will.

Being aroused and tucked. Seriously that's only painful and horrible.

Having to hide all the clothes and makeup from my roomie.

Never being able to by all those cute pumps because my feet are too big.

The constant lack of usable pockets. I just find it stupid not even have something close to usable pockets. But then, wasn't born a girl.

Having a lonely transition, because no one hav an interest in me. This is probably one of the more serious things am truly sad for.

Constant anxiety problems. Oh the anxiety.

Det finns inga ord för hur mycket jag skäms över min frånvaro av självdiciplin. Hur jag i ena stunden kan tänka bra nu har jag mat för hela helgen, för att blott en blinkning sneare sitta med en kall låda mat i knät och bara gräva i mig morgondagens lunch och middag. Det enda det gör är förstör min kropp och förintar mina pengar.

Men man ska vara stolt över den man är en person har inga som helst fel. Det säger dom alla. Dom som vet bättre, som inte ens ger sken av att lyssna.

Varför vara ledsen över att jag förstör mitt liv och vare sig jag själv eller någon annan förmår att göra något åt det.

Varför vara ledsen.

Så onödigt.

Och livet ska vara något bra, något att vara glad över att min blivit tvingad till. Det är verkligen bra. Jag förstår verkligen vad ni tycker är så bra i era perfekta små bubblor.

Endast tårarna flödar friare än ironin.

Det bli kyligt vid busskuren. Skymningslängtande herr Höst sitter där, sjunger vulgära kyliga sånger, skrålar mörkerberusad om vad som komma, medan fröken Sommar, klädd i flagnad blus och vissnande kjol, försynt förflyttat sig längst ut på andra änden av bänken för att hoppa på första bästa buss om Höst blir alltför närgången.

Men bussens tidtabell är oviss. Ena dagen glesa mildavgångar som får henne att lungnt sitta kvar, kanske njuta en stund av den kvarglömda värmen. En andra dag är ordinarie buss förstärkt med en till för att få plats med alla som vill fly den bistra nordanvind.

Hur länge ska fröken Sommar våga låta vårbussarna passera utan att vinka och få någon av dem att stanna och ta henne med? Herr Höst han blir alltmer högljudd. Sliter ner löv och kvistar, kastar dem runt omkring sig. Mörkrets berusning tilltar, han sluddrar om fjolårets fest med de dansande ack så förföriska dimslöjorna nere vid sjön. Alltmer närgången mot fröken Sommar, som nervöst läser den glesnande tidtabellen. Det blir nog till att ta nästa buss om hon ska ha någon chans att ta sig oantastad därifrån.

Herr Höst sneglar på henne med sina frosttunga ögon från andra änden av kuren. En sån där grönlövspudding skulle man få på kroken, tänker han. Inte för att dom skulle passa ihop, men ändå. Har prövat några gånger, men så fort han närmat sig henne, har hon avvisat honom med en senkommen sommarvärme.

Fröken Sommars nervositet den växer. Måtte han inte börja prata om mysiga mörka oktoberkvällar, fräkt frostbelupna landskap eller kristalltunn nyis. Lägga sin kalla novemberarm om hennes juniaxlar … nej, hon måste ta sig härifrån.

Hon kan inte vänta länge till, Höst svajar vinddrivet, sneglar och harklar sig.
– En sång till dig, min gröna sköna! utbrister han teatraliskt och stämmer upp ”Hösten blåser in i våra kvällar, löv i drivor lägger sig att dö… ”

Fröken Sommars nervositet tilltar när hon hör herr Hösts vind öka. Hon måste ta sig därifrån. Ringer en augustitaxi som lovar att komma.

Höst han märker inget, helt inne i sin favoritvisa, när han så kommit till slutraden upptäcker han till sin besvikelse att fröken Sommar skyndsamt är på väg n i en taxi för att tidigast om nio månader återvända.

Jag vet inte vad som hände igår. Av någon anledning trodde jag att det där med att gå på okal, det kan ju vara kul och bra och så. Inte någonstans. Det var precis lika fruktansvärt som alltid tidigare.

Istället gick jag hem. började läsa forumtrådar och bloggar och mitt redan sönderslagna inre förstördes än mer. Jag förstår inte hur jag kan vara så dum. Hur jag har så dålig insiik. sån frånvaro av diciplin att självskada är det enda jag är kapabel till.

Jag vet att jag mår fruktansvärt dåligt av att läsa om andras liv, om samhället, allt. Men jag gör et ändå, för jag är inte ens hälften så dum i huvudet som jag vill tro.

Men det är bra att ha en egenskap att vara riktigt stolt över sägs det så jag får väll vara stolt över hur bra jag är på att kasta mig själv ut i ett evigt fallande ut i dödens tomrum. Det finns ändå ingen anledning till att en sån som jag ska leva i den här verkligheten.

 

Psykologen säger att det är bra att skriva av sig Känner mig inte ett dugg bätte. Synd att frökenaaspieehjärnan inte har vett att fungera som samhället säger att den ska. Jag är så trött på att hela tiden bli leddsen av min oförmåga. Över att det är så jobbigt det som jag känner.

 

Ska försöka sova lite nu.

Kväljande och illamående kryper hon ihop ytterligare mot väggen.

 

 

Jag förstår inte riktigt vad sverigedemokrater tycker är så skrämmande med "islamisering", sharia-lagar allt vad det nu är.

En hårdför islamistdiktatur tycks vara SDs politiska förebild. Auktoritärt, med en statsreligion och förtryck mot samtliga andra religioner, traditionalism, konservatism, ordning och reda och lite sköna inslag av kvinnoförtryck.

Det skulle väll vara det där med om gris kött är bra eller inte men det är ju närmast en petitess i sammanhanget.

 

-

Tog en lite promenad ut i skogen i förmiddags. Var ute nästan fyra timmar, vilket var härligt. De bjödbland annat på en tjäder och ett par kronhjortar. om det ändå var lika händelserikt fler dagar på året. Men de bästa bilderna är dom som dyker upp när man inte har kameran med sig.

Vill ha en riktig ätstörning. För det finns bara fördelar. Man blir smal och kan få hjälp. Det är verkligen bara positivt. Men huur gör man egentligen.

Fast enligt aftonbladet får man ju bulimi av femtvå så det är ju bra är ju redan hetsätare och ett pskykiskt vrak så det är ju två av tre avklarade kriterier.

Varför skulle det vara farligt att strunta i att äta två dagar i veckan om man äter alla andra? Själv äter jag bara ett mål mat om dagen.. eller det var iaf en tanke jag hade men det var omöjligt även fast mäniskan är skapt att överleva bra mycket större störningar i tillgången på föda än vad de flesta fanatiker någonsin kommer att förstå.

Jag vet en enda sak egentligen. Det är enklare att ta sitt eget liv än att bli smal. kliniskt död har jag ju än så länge lyckats bli två gånger.

Nu ska jag och fröken alkohol göra natt.

Ibland får jag för mig att det kan vara bra att se andra ibland. Sedan kommer allt tillbaka. Alla dessa ansikten ofta inte ens de. Bränner sig fast på näthinnan för att inte skapa annat än tårfulla tankar. Nätter i panik. Vad som är bra med det vet jag inte. Men är för dum för att skydda mig från mig själv. Trotts allt vet jag precis vad som kommer hända, det har allt blivit så. Men att lära si är mer än att veta.

Tristessen går inte att stå ut med. Hade jag kunnat få någon typ av arbete hade tiden ändå kunnat spenderas på något. Men inte ens det går. Istället får jag spendera all tid med mig själv. Jag är rädd för mig själv. Om någon av alla tankar åtminstone kunde utmynna något konstruktivt.

Jag vill göra något seriöst av alla mina ideer till bilder jag vill verkligen. Men hur. Hur gör man egentligen. Hur lär man sig, utan att fotografera någon. Jag har försökt hitta partners in crime flera år, men intresserade finns verkligen inte. Det enda jag vill är att lära mig, men det är för mycket begärt. När jag slängde min bok med alla ideer lovade jag mig själv att ge upp hela tanken. nu har jag en ny, med många många fler meningslösa tankar.

Att vara charmig, karismatisk, rolig, trevlig eller på annat sätt intressant skulle nog hjälpa. Men hur lär man sig såna egenskaper?

Det skulle vara bra om det existerade en plats, en vän, en tid, något där allt var normalt, där känslor fick vara fria, där allt var bra. Det är i alla fall vad jag vill tro.

Ville verkligen göra något efter frukosten för det är bra väder. närmre bestämt tänkte jag ta en bild som jag velat ta jätte längre av staden men som det aldrig riktigt har varit rätt väder för. Men jag har slarvat bort min kamera. Känner mig riktigt duktig, Så där duktig som jag alltid är. Världen älskar mig.

Men det hade kunnat varit sämre. hadde kunnat bo i stockholm när tomten av alla tomtar är där och hela samhällets elit lägger sig platt för hans fötter. bläää.

Synd att jag förstört mer än bara den här dagen men det var väll  bara en tidsfråga innan något sånt här skulle hända egentligen.

 

Jag gör båtar som sjunker. Sjunker genom minnen och drömmar. Jag gör båtar som inte behöver lattituder, de navigerar som förglasade kärl mot fantasins horisonter. Den är en symbål för medvetande. Vi har alla ett respektfullt förhållande till båten. Ingen hugger upp sin trötta båt till kaffeved.

 

När hon inte längre orkar får hon vila i frid och sakta ge näring till nya båtar. Nog fins det allt en anledning till att den mest råbarkade sjöman vördnandsfullt kallar sin livförsäkring för Hon. En livgivande själ att lita till när samhället skiljs från fast mark.

- Är du glad?
- Glad, vad är det för fråga tony?
- Man vill ju va glad va, vill man inte det?
- Glada är människor som inte vet bättre.
- Vad vill man vara då?
- Rik naturligtvis.

Jag har gett upp det där med att vara glad. Det har aldrig fungerat för mig alls. Det finns ingen anledning till glädje i det här livet och att leva i en lögn det har jag ännu inte lyckats med. Rik däremot det kan ju kanske gå.

Såg du när dom gick, eller vilken väg dom tog, vare någon av dom som sa varför dom måste gå, de måste vart att jag slumra till. Jag tror dom glömde stänga dörrn. Det känns som att det blåser in. Jag hann aldrig säga hur mycker jag älskade dom allihop hur mycket dom betytt för mig men kanske dom förstod. Jag tyckte jag hörde röster långt där bortifrån. Det lät som folk som sjöng, kanske var det dom. Det lät som det var långt bort

Min ångest håller på att nå nya höjder. Fick brev av hyresvärden i dag måste lämna in studieintyg från universitetet. Jag har inte ens sånt. Jag har ingenting. Jävla ångestbollen blir större och större.

Jag vet inte vad jag ska göra. Det enda alternativet är att flytta tillbaka till mina föräldrar och då må ännu dåligare. Fast det är ju bättre än hemlöshet iaf.

Jag förstår inte varför jag läser bloggar ellerforum. Jag förstår inte varför jag ser på andra människor. Nör det enda som det ger mig är ångest. Känslor av att inte ha något vettigt alls i livet. Att för varje dag som går gå miste om så mycket.

Det enda jag vill är att någon gång kunna känna glädje över någonting som jag själv gjort. Att någon gång inte må dåligt över allt det som andra ser som självklara skäl till att inte må annat än bra.

...you run to catch up with the sun but it's sinking, racing around to come up behind you again. The sun is the same in a relative way but you're older, Shorter of breath and one day closer to death...

Fast ingenting kanske är så bra som människor får det att låta eller se ut. Den person som sa att drömmar är bra kan aldrig ha haft en enda dröm.

September det är mycket bra äntligen lite höst. Vilket också betyder att det var fyra år sedan jag sist komma en flicka in på kroppen. Både patetiskt och tragiskt på samma gång. Skär i kroppen bara tanken.

Det är lite som med den där tösen som klängt på bror sedan urminnes tider hon är oemotståndligt vacker och bär en alldeles för vacker personlighet för att vara sann.

Ångesten håller ett nästintill bedrägligt svagt tag om halsen. Tar det med ro. Situationen kan i morgon vara den helt motvända men det kan även en helt vanlig dag.

Jag är ju jättebra på det här med att sy saker, eller att börja sy något och sen aldrig slutföra det. Men funderar på om det kan bli ändring på det för jag hittade i dag när jag slösurfade en oerhört vacker jackmodell, tyvärr har jag inte 1000£ över så anda chansen är att göra själv eller bara glömma vad jag såg. Men det är lite av en omöjlighet.

Älskar verkligen att människor hellre litar på lögner än att våga lyssna på sanningen. Vad är det ens för idé att du frågar om du inte vågar höra om verkligheten, vad är du är rädd för? Sanningen är tydligen mycket svår att begripa för dom allra flesta så jag förståe att många gör allt dom kan för att undvika den. och istället väljer att skriva om manuset för sina liv till att bara vara bra.

Om du inte är intresserad av hur jag mår, fråga inte. Om du inte är intresserad av vad jag gjort sen sist, fråga inte. Sluta tvinga dig själv till något du ändå inte vill. Hur svårt kan det vara. Jag hatar verkligen människor, så kontrolerade av sina sociala ramar att det är  omöjligt att tänka sig någon annan verklighet än den där allting är underbart.

 

Men det är ok jag förstår att det kan vara jobbigt att gå runt och vara livrädd för allting i världen inte rä som den bild ni själva målat. Klart att ni håller er till manus när ni är rädda för olikheterna som ni hävdar att ni accepterar så väl.

Haft sällskap till middag i form av en hund. Samtalsämnen var lättsamma, lite besvärligt dock när denna vill sitta i knät och norpa från min talrik. Det här med odresserade hundar tycker jag inte om.

Hösten har kommit. Efter två dagar av kyla och ihållane vind kom i dag något som med lite vilja kunnat vara snö. fruset var det, och inte va de hagel inte.

 

Att hälla vatten i munnen på en person som ligger på rygg brukar i de flesta sammanhang kallas för waterboarding vilket av FN är klassat som tortyr. I skolan så är det en rolig lek. Så långt gick vi aldrig i lekarna på min tid. Inte ens när det var nollning.

 

Skulle må bra av en vän i mitt liv. Men vänner är bara för såna som förtjänar det, eller är tillräckligt manipulativa. Vill ha en egenskap som någon skulle uppskatta. Det skulle nog hjälpa. Men vad jag vill, det har ingen betydelse i livet.

 

Ska börja med qigong bestämde jag i dag. när jag säger det menar jag att jag bokat tid. inget annat. visserligen tror jag inte på något av allt trams om energi- förflyttningar i kroppen, microkosmiska påverkningar och annat tramms men för muskelrörlighet är det nog väldigt bra.