Amaranth

Sent ska syndaren vakna. Mer långdragen bok får en leta efter. Men jag gillar att den faktiskt handlar om känslor och tankar, marias och vincenzios. Utlevandet är visserligen väldigt forcherat men helt varierat. Till stor del räddas boken av att jag i grunden delar ramarna i den syn på dominans som Vincenzio har... även om det finns en allt för stor portion av direkta fördommar och avlegade uppfattningar om genus.. Hade gärna läst den utan de två sista kapitlen som i mitt stycke förstör det som boken byggt upp. men alla tycker vi om olika tesorter.
Men jag läser den gärna igen, och igen och kanske ännu en gång.

När jag tänker på dig,
är mina sinnen i panik,
spretar iväg men har samma mål,
allt i mig vill komma närmre dig.

Jag försöker hoppas.
att det på något sätt,
finns en chans för oss.
Ett vi i någon mån.

Men känner du ens något,
de minsta så för mig.
Det kan jag inte veta,
blygheten håller mig fjättrad.

En del av mig tänker att jag borde gör något åt morgontrasslet i håret. Sluta dricka kaffet på sängen så att jag slipper spilla och typ kanske klä på mig mer än söta höga trosor och en skjorta. Det, eller fortsätta som de är, rätt bra skönt att bara sitta och luta sig lite.

Jag tror att ångesten har planat ut. Hoppas det. Min hjärna är högkreativ just nu. Vet inte varför men sen jag vaknade vid halv fem har det ena avlöst det andra. Snuskigt och inte alls snuskigt.

 

Jag vill bara skapa och fotografera och knyta och FLYTTA här ifrån gaaaaah

Deras samtal berör mig inte. Är ensam i deras sällskap. Ensam, när jag öppnar paket med innehåll som sårar mig.

Är ensam men tryggare när jag flyr undan för andrum. Vila.

Jag vill inte. Ingenting i min kropp vill det här. Nästa år ska jag vara långt, långt borta. Jag vill bara att den här veckan ska ta slut. För nästa år ska bli ett bättre år.

Aldrig mer ska jag spendera en jul. Jag ska fira, inte så mycket julgrejen i sig. Ensam, med vänner, det spelar ingen roll, jag ska fira. Fira. Det ska vara positivt, stimulerande och varmt.

Varmt om det så bara är ett djupt samtal. Positivt i känslorna som skapas. Stimulerande om det så bara är för stunden men något att minnas. Men aldrig mer ska det vara så här.

 

Aldrig

Far: Hade sett fram mot att lyssna på nordengren i p1 på vägen hem, men istället var det någon tant som pratade om värdekonservatism. då tänkte jag att det borde du ha koll på

Jag: Det är en uppfattning att visa etiska riktningar ska bevaras eller stärkas i samhället.

Far: Ja för jag tänkte att dom mest värdekonservativa måste ju vara dom där hen förespråkarna, möjligen bolsjevikerna.

Jag: Jasså?

Far: Ja särskilt transpersoner måste(!) ju förespråka hen. Någon som inte är född i vad dom tror sin egen kropp är det synd om. Men har dom väl valt sitt kön blir dom ju han eller hon. Till dess kan dom f¨vara hur mycket hen som helst.

Jag: Det skulle jag kanske inte hålla med om.

Far: Det är bättre i arabvärlden där bli dom ju skjutna på en gång.

Mor: Du kan inte mena att det skulle vara bättre läder där det kan vara förbjudet att gå ut själv och inte ens ha rösträtt.....

Far: *lutar sig tillbaka så belåtet som bara passivaggressiva narcissistiska äckel kan* Hur menar du?

med reservation för att delar kan ha lämnats kvar i den mentala sophögen. Det är ett sätt att leva lite längre att inte lyssna så noga när han talar

Här bestämmer jag att nej det blir inte middag idag, att det inte är läge för något alls. Kommer bli en fin vecka... Hoppas han dör snart.

Min mor har på senare tid börjat säga "Dagarna går så fort när pappa inte är hemma" Det känns inte helt optimal. Det är ju bra när han inte är hemma... men det gör mig kluven.

Önskar att jag aldrig mer behövde vara här.

 

Vet inte hur men den jävlen ska bort från mitt liv.

Det är ett sår på mitt lår, gjort med närvaro och omtanke. För jag vill slita bort allt. Slita bort all min hud. blotta det som finns bakom. inuti. det alla borde se. Jag vill slita bort all min hud. Vill att alla ska sluta se något som inte är jag. Vill att alla ska se vad jag ser när jag blundar och tänker på mig själv. Men vad spelar en naiv vilja för roll i en verklighet som den här.

Metaforiskt skulle det kanske vara ganska fint. Att slita bort allt fult och vidrigt som döljer det möjligen vackrare men verkligen sannaste.

Men när den känslan är den enda som är bra, när den känslan är det enda och riktigaste att göra. Då kanske det inte längre är så jävla bra. Fattar ju att det inte ens fungerar så. Men det hade känts bra om det gjorde det. Då hade jag fortsatt att riva mer än jag redan gjort.

vidrig.
dum.

Så jag sluter ögonen och trycker mig mot väggen men ett krampaktigt tag om kudden i min famn. Det enda jag vill vara är något annat. Det enda jag vill känna är något annat. Hade behövt känna mjuka hjärtslag. En kontrollerad andning mot min nacke.

Inget försvinner. Det går inte att blunda.

Ett svart väsen klätt i len silke, med ett litet koppel för att jag ska tro att jag har kontroll. Som ett litet svart väsen kryper det runt kring mina ben och tar sig upp för mina lår. Det nuddar mig, överallt och smeker mina bröst för att sen förakta de med spott och ord.

Det är som att se sig själv.
Som att se sig själv i spegeln.

- Ta sönder mig. Snälla.
-- Får jag det?
- Ja, jag kan inte ta sönder mig själv, mitt högmod står i vägen för att förnedra mig själv och ingen slår mig på kinden så hårt och kärleksfullt som du.
-- Kom hit.

Jag stoppar in fingret i munnen som jag kan göra när jag blir nervös, jag biter lite på nageln.

 

och väntar.

Så rockigt att inte ha somnat än. att sitta fast i existentiella strunttankar.

Saknar ett sammanhang. Är inte behövd, behöver känna mig behövd. Jag behöver göra något, som känns meningsfullt. Men jag vet inget om vad det kan vara.

Men jo jag vet precis. Utan tvekan faktiskt. För jag vill vara glad. Känna glädje. Det vill jag. Hur känner jag glädje? Jag glädjer andra. Jag mår bra av att se någon glädjas av det jag gör, även när det kanske bli kasst. Det gör mig glad, att göra en som ser mig och bryr sig om mig glad. Det gör mig glad, för jag tänker på den personen hela tiden jag gör det där oavsett om det är något obetydligt eller något stort. Det gör mig glad, för jag utvecklas - för min skull, men ännu viktigare, för din skull. Jag blir glad när jag ser det, när jag ser det i andra ögon, när jag hör det i andra ord, att jag har varit bra, att jag har gjort något bra, och även om det kanske inte blev bra så är jag bra nog att få en chans till. Men det kräver att jag ser det i dina ögon, att jag hör det i dina ord, att jag känner det när du rör vid mig.

Jag vet att det här är en enorm brist, men det är så jag är, och ja jag vet att det inte gör mig något positivt att vara så att behöva någon annan bara för att känna. Men nu är det så, och då får väll livet bara vara meningslöst då när jag måste leva med det som ensam. För jag kan inte, hur mycket jag än skulle vilja vara en annan, jag kan inte se det värdet i mig själv.


Ibland tänker jag, att hela den här grejen med att bara lyckas hitta vettiga personer att snacka med är energislukande och gränsfall på omöjligt, typ som när jag försöker spela Total war på hard... Även om det nog blivit bra en handfull gånger, så jag vill verkligen tro

Oftast tänker jag därför, att kärlek nog inte är något jag någonsin kommer hitta. För när de vänskapliga är nästan omöjligt vad blir då inte något avsevärt djupare och starkare... en vänskapsnivå så sällsynt att jag verkligen inte vet om det är värt sökandet. Dumt så dumt.

Jag vet inte om det är ett sätt att försöka skydda mig från onödig sorg eller om det är ett tecken på uppgivenhet. Men något är det, något i mitt huvud är väldigt väldigt fel.


Sköna tankar i konflikt med sig själva, bara en av dem hade varit nog.

Jag vill bara somna.
Snälla,
jag vill bara få sova.

Allt medan dysforin härjar som vilken dag som helst, kryper en otrevlig ångest sig nära. En sån där "tänk om" ångest. Önskar att jag hade fått ut någonting bra av natten. Men nej.
Ogillar hur dumt allt blir i mina tankar, hur ledsen jag blir av att dra ett finger mot huden. Känner mer och mer att jag vill ge upp. Jag kommer ändå aldrig gå att bli mer än en lögn.


Kom nära ta min hand,
dröm med mig,
låt oss sväva inatt.
Somna och drömma,
högre än allt annat,
lämna det dumma nedanför.
Vakna sida vid sida,
vi kan öppna våra ögon,
ge sorgen till gårdagen.
Låta morgonsolens strålar,
sommarvärmen,
smeka vår hud.

Jag ville skriva,
Jag behövde skriva,
visste inte till vem.
Vill inte förstöra någon.

Så jag slöt mig,
svek mig själv,
svek er alla.

Jag behövde visa min sannaste sida,
vara svag en gång be om hjälp,
av någon.
Jag stoppade mig själv.

Slöt mig själv.
Förlät inget.
Svek när tårarna föll.

Aldrig har jag behövt en vän,
som jag behöver en nu.

Men jag sluter mig,
förlorar mot mig själv,
förlorar alltid,
mot dysforin.

Jag vill välja bort min familj, aldrig vara i närheten av någon av dem igen. Jag är så less på alla dumheter. Less på att vara det svarta fåret. Less på att vara den som ska trampas på.

Jag vill välja en annan familj, en som jag längtar efter och stimuleras av. En som jag mår bra av att var del av. En som jag ler av bara genom att tänka på. Vara älskad. Det är vad jag vill.

Behöver inte vara mer än en person.

Två är också ett vi, ett sammanhang.

...ett vi.

Hade varit fint att välja. Ta steget bort från det här. Men inget ser ut så. Jag är fast i mitt trasiga ekorrhjul. Med en vilja, en saknad, en tomhet som aldrig kommer ersättas av ljus.

Det är min största rädsla. Att det inget blir. Att allt varit förgäves. Att det alltid är tomt och när allt är över, tanken att dö ensam plågar tårarna ur kroppen. Måste den göra så ont?

Fast jag kan inte älskas så.
Ångestiga drömmar utan substans.
Det är bara tårar,
de tar slut,
blir tomhet.
Börjar om.
Rädda mig från mig själv.

Snart är det för sent.

Ta mig härifrån.

Bort från demonerna i mitt huvud.

Låt mig bara finna,

frid för mina sinnen.

 

Jag är ihålig, avdomnad.

Alltid fast med mig själv,

på ett hav av självförvållad smärta.

 

Glädje är en återvändsgata.

Jag måste alltid vända,

gå tillbaka till kvävande mörker.

 

Mina sprickor är fler,

än en människas öga kan se.

Finns det någon anledning,

försöka förklara vad som finns där inne?

För där finns ingenting.

 

Jag torterar mig själv,

faller isär,

bit,

för bit.

ska vara mentala. Fysiskt separerade av en halv vagn, då är dem fina. Då leder det till något mentalt fint, ja ganska vackert. Det här är endast likställt med tortyr.

En alldeles för söt tjej sitter mitt mot på tåget hem.
Hon vägrar sluta försöka få ögonkontakt.
Jag vill bara gå under jorden,
har panik.
Rodnat sedan länge.
Tåget går smärtsamt långsamt.
Efter en kvart ger jag upp den mentala flykten.
Så jag möter hennes ögon,
kroppen fylld av ångest.
Jag ler.
Hon ler,
säger "Hej",
fortsätter med "du pluggar på SU eller hur".
Jag svarar med världens kortaste "Ja".
Känner inte att jag tryckt en nagel genom huden.
Vi talar om likgiltiga saker.
Går av på samma station.
Skiljs åt.
Ångest över allt.

Uuäää

Extraval kommer att hållas 22 mars.

 

Men fy vad jag skäms över att det inte fanns något som helst intresse att göra ett skit bland de andra partierna för att rädda deras egen trovärdighet. Båda demokratiska blocken har genom det här visat att deras ord inte betyder ett skit. Och vilka vinner på det....... Ja inte fan är det något av de partierna i alla fall.

Seriöst varför har jag inte tänkt på det tidigare!? Karamellfärg så sjukt enkelt. Ett fint nytt fotoprojekt har lyckats hamna på kladdpapper. Vad jag bara måste göra detta. Gillar att ha kreativ tillbaka. Må som vanligt. Åh jag vill jag vill. Tror verkligen att det skulle bli awesome.

Men det kommer nog få vänta misstänker jag. För en rätt enkel tanke blev ganska svår.
Varför tänker jag hela tiden ut så ambitiösa sets.. shit liksom. Tror nog i och för sig på att det skulle kunna gå att göra lite enklare, och det är värt att testa i väntan på stora möjligheter.

Projektidéerna blir bara fler och bättre. Eller det är bara trefyra som verkligen är måstemåste.

Ska sluta svamla nu.