Amaranth

Varför bjuder SVT in experter för att prata i tv, men istället skriver i manus att ankaret ska tala i manus på experten och ständigt avbryta?
Varför är det så mycket faktafel i det som korespondenterna säger?
Varför anser SVT att en journalist måste skickas till USA för att intervjua en tidigare självmordsbenägen person, när det finns många med den erfarenheten i Sverige?
Varför är alldeles för många svenska journalister så fruktansvärt dåliga?
Så många frågor utan  svar...

Jag är så fruktansvärt less på sommaren. less på konstant svettblöta kläder. less på att vakna klibbig med blött hår som svetten går att krama ur. less på att duscha och byta kläder flera gånger om dagen bara för att mildra äckelkänslorna.

Men det är ok klibbig äcklig högsommar är jätte roligt, det ska det ju vara. för är det någonting som är tabu i det här landet så är det att inte uppskatta det här äckliga vädret, att inte längta efter det årets övriga månader.

Med dom orden god natt. Nu ska jag lägga mig på min sängkänna lkanet klibbafast över allt och svettpärlorna rina. I morgon ska jag vakna till ännu en vidrig dag. Äcklig och outvilad med ännu mörkare ringar under ögonen.

Vart har alla demokratiivrare som basunerade ut sin uppfattning när al-Gaddafi störtades, det bode ju bli dags för dessa människor att demonstrera igen.

Inte visste jag att troende muslimer var lika rädda för hundar som för grisar. nåväl varje dag ska väll bjuda på nya lärdomar.

Retarderade jävla vänsterretorikertroll, inget blir bättre av att försöka tiga ihjäl, det blåser bara upp till en betydligt starkare storm, även om den kommer senare.

Jag älskade fotografin som konstform. Älskade till den dagen då jag insåg att det är omöjligt att fotografera människor utan vänner, erfarenhet och pengar.

Jag är alldeles för ärlig med att jag inte har arbete, ingen akademisk examen eller någon form av socialt nätverk. Det är inget som höjer ens värde hos andra.

Dejting, Vet inte vad jag ska säga, vet inte vad jag ska göra, hur jag ska bete mig. Är så obekväm med konceptet, det innehåller enbart ångest av mörkaste sort.

Varför kan inte männsikro som levt under stenar och tror sig ha svar på allt bara skippa att öppna käften och krypa till baka ned under stenarena och självdö?

Det är konstigt hur månniskor som bara skriker ut "ska ha" "ska ha" "ska ha" men vägrar ta något som helst ansvar för att något av det blir till eller fungerar.

Varför är så satans många människor övertygade om att det är en mänsklig rättighet att bli föräldrar? varför är samma människor så ofta helt borta i huvudet?

 

Det är fanimig inte public service att SVT måste skicka en reporter till USA för att intervjua en tidigare självmårdspenägen person för ett inslag om självmord.

 

Moderaterna är verkligen riktiga fuckups som hellre importerar utomeuropeiska sjuksköterskor än gör det attraktivare för människor sattsa på de yrket.

 

Varför fortsätter Ryssland att vara de europeiska komunisternas våta dröm. Har dom inte sett verkligehten efter murens fall... har dom ingen jävla anaing om vilka som leder ryssland. nej fy fan för korkade människor med politiska ambitioner.

Spenderat några timmar av dagen med att ge bort vatten till tiggare. kändes humant på någotvis. Uppskattat var det i alla fall. Ändå slår det mig att en tillsynes god handling inte kan ge några goda tankar.

Men att ge bort vatten var i alla fall bättre än att försöka ge bort blommor. Vatten tackade ingen nej till.

 

Börjat med anteckningsbok för att över huvud taget få någonting gjort. Nog för att det känns bra att stryka över även de mest basala av saker.... men känns ju rätt värdelöst att inte kunna komma ihåg saker på något annat sätt.

 

Gårdagkvällen spenderade jag med att försöka träffa folk på krogen, försök två på kort tid. Rikskasst är ett för bra omdömme för hur det gick. Men det betyder bara att alting är som vanligt och det kan väll också vara bra.

 

Ty den dagen gryr då allting återstår, en singularitet där inget är igår, allt det som kan hända det händer på en gång, vi lever nu på alla vis och lyckan är ett tvång, när vi står vid evighetens avgrund och sjunger samma sång.

Det enda som behövs, det absolut enda, det är ett recept och en remis. Det är omöjligt att få. I alla fall för en sån som mig som inte klarar av att uppfylla deras förestälda bild av hur verkligheten ser ut. Men jag ska strunta i att min identitet aldrig kommer att stämmma. Glömma att jag aldrig kommer att kunna sig mig själv som den jag är.

Måste flytta någonstans där det tar minst fyra timmar till mataffären och tillbaka. annars kommer det aldrig bli något slut på det här patetiska skitet. För den enda andra lösningen för att sluta hetsäta är att inte ha några pengar alls. Alla dom månaderna har det fungerat... hetsäta två tre veckor tills pengarna är slut sen svälta.

... och det är inte ens en lösning bara ett resultat. Ett tecken på hur jävla långt borta jag är från allt vad som heter självbehärskning och kontroll över mitt egna liv. Någon gång kanske jag har vad som krävs för att flytta någonstans.

Om man lever hela sitt liv i sorg ständigt sökandes efter en gnutta själslig lycka men sedan finner sig liggande inför döden efter hela livets prövning. Hur kan man då glädjas över att man så länge hållit sig vid liv med hjälp av lögner istället för att för länge sedan förpassat livet till återvinningscentralen.

Jag finner det svårt. Omöjligt ärligt talat. Man vill ju ändå dö med en känsla av att man gjort något bra av livet och för det allra mesta gillat det. Eller.

Under hela mitt liv har jag alltid fått höra att allting blir bäst om en bara försöker förverkliga sina drömmar.

Så vad skulle jag göra. Än så länge har jag kört på den linjen fullt ut. Det enda jag har lärt mig är att det är omöjligt att förverkliga drömmar. Och jakten efter det där förverkligandet, den leder en bara in i ett kvävande mörker av ångest.

Jag visste tidigt vad jag skulle göra med mitt liv. Jag skulle söka mig till flottan och bli officer. Lagom tills det var dags hade politikerna bestämt att divisionen jag placerats vid skulle läggas ned. Så mycket för den drömmen.

Istället tog jag sikte på reservplanen, gå till sjös och bli sjökapten. Sjökaptensutbildningen kom jag aldrig in på. Istället spenderade jag två år med att plugga till styrman. Det gick så där, tills att jag istället försökte ta mitt liv.

Det ledde till ett år av ingenting. Ett år in och ut ur slutenvård ständigt medicinerad och utan att känna några känslor blev jag en belastning även för familjen. Här kom jag visserligen att förlikas med och erkänna min transsexualitet. Även om det ledde till ännu en tur till slutenvården.

Det hade vid det här laget hunnit passera fyra år och bli 2012 utan att drömmar hade gett mig något av positivt värde. långt tidigare hade jag förlorat den enda person jag älskat utan att för den delen kunnat bli av även med de känslorna.

Det var dags för något nytt. Hittade ett universitet där det gick att plugga krishantering och kriskommunikation. Perfekt tänkte jag. Redan efter en termin var jag helt införstådd med att akademiker det är jag inte.

Jag straffade ut mig enligt devisen, har du inte förtjänat ett betyg på kursen så har du inget lärt dig. Det hade än en gång inte spelat någon roll vad fan jag ville. jag lyckades hålla mig kvar tre terminer till innan sagan var slut.

Så vad har drömmarna gett mig, inte mer än att jag ångrar att jag inte gjorde som andra och bara tog vilket skit jobb som helst efter gymnasiet. Då hade jag i alla fall haft en inkomst, en social vardag, möjligheten att flytta någonstans eget.

 

Jag följde mina drömmar. Ändå står jag kvar på samma plats i livet som för flera år sedan. Vart det positiva i det ligger vet jag inte. Det enda jag vet är att jag inte längre kan räkna antalet försök jag gjort att slippa känslorna av frånvaron av kärlek, frånvaron av arbete, frånvaron av att ha någonting att kalla ett liv.

 

Hela tiden har jag ihärdigt försökt förverkliga andra drömmar. Som att faktiskt göra något bra av alla mina ideer för fotografin. Men dom stupar alla på att det inte går att förverkliga drömmar. Det har visat sig helt omöjligt att utan vare sig vänskap eller pengar fotografera människor.

Så följ dina drömmar. Allt kommer att bli bra om du bara följer dina drömmar. Om du bara vill så kommer du klara det oavsett vad dom säger i ditt innersta and so on

fin känsla att få nytt frikort till vården på mindre än tre veckor... sämre känsla att det är en omöjlighet att lämna ekorrhjulet.

 

Men det gör inget är ändå endast ett skadat kolli som slängs fram och tillbaka mellan inrättningar som inte har något intresse att göra något.

 

Jag kommer aldrig att kunna identifiera mig med min kropp. Aldrig. Borde bara ta och acceptera att det inte går att göra något bättre än så här.

 

Borde acceptera att jag aldrig ens kommer att komma nära normalvikt eller få snygga proportioner. Livet går inte att göra bra så varför försöka. Det finns ändå inget så betydelselöst som den egna viljan när den inte stöttas av någon annans.

 

Borde ge upp. En gång för alla. Lära mig någonting av mina erfarenheter. Eller bara fortsätta lyssna på lögnerna om att det går att förändra något.

 

Fortsätta få panikångest av självhatet. Få tårar bara av att se alla som har fått gåvan att leva med en kropp som är deras egen.För alla som mår bra eller har som arbete att hjälpa andra att må bättre vet att det är det bästa man kan göra.

 

Borde bara inse att det inte finns något värde i att fortsätta självskadandet. För mitt eget bästa.

Det kommer aldrig bli bättre än så här. Borde acceptera det och... leva livet.... det ska ju vara bra sägs det. Även om det direkt medför att inte kunna vara sig själv eller av andra bli uppfattad som just sig själv... sitt riktiga jag.

Men livet är kort. I värsta fall har ju ändå en fjärdedel redan hunnit rinna bort mellan fingrarna utan att jag hunnit förstå någonting, eller lyckts minimera skadorna som följer med att vara vid liv.

Kaffe med ångest över att allt är förstört, igen. Det var ändå grymt att komma nära henne jag känner så starkt för. Att inte heller på en gång bli avvisad var lite awesome. Mitt livs bästa natt. I alla fall på Oscars.

 

Det hade förståss varit bättre om jag så här efteråt vaktiskt vet vem du var... mer än ditt sedan tidigare kända ansikte. Mycket kommer jag ändå ihåg... men inte viktiga saker som namn det är en sån där lite för stor brist.

Där fanns ändå en fjärdedels timme av acceptans. skratt och en närhet till en annan som jag aldrig riktigt känt tidigare... Helt på hennes initiativ dessutom... och jag förstör allting... så onödigt. Så väldans onödigt.

Jag vet inte. Jag borde bara vara riktig kille ibland. Så enklare det varit att spela den rollen och... överlevt. Struntat i tron på att må bra av att vara den jag är. Det.... Det är bara ett steg längre ned i skärselden. Det är så det känns.

I nästa stund känner jag fan ta henne. Hon är bara en av alla som inte förstår bättre. En av dom som är onödiga. Att det bara är att klara av en fyra fem år till... och sen sen skulle det inte haft någon betydelse. Jag skulle vara kroppsligt precis som hon och de andra som jag lyckats komma nära... det hade fungerar... i alla fall för en kväll.

Det är ändå att begära för mycket att någon skulle förstå mig som vad jag kan uppfattas som nu och en lång tid framöver... det är inte ens jag... d t är inte ens en transsexuell dom ser. Det är ett jävla psykfall... Trösten är att härdar jag bara ut några år till... då... då finns inte tvekan där... Då är jag en tjej även för er. Men att hålla ut tills dess...

Eller gästinlägg från Amaranths dotterblogg Unchained.

Det vore så bra att bara äntligen dö. Lagat och ätit min fjärde middagsportion. Det enda positiva med hetsätandet är ju att maten tar slut en dag och då går det abra att svälta till den tjugosjunde och jag får pengar för att fortsätta hetsäta. Hade jag varit bulimiker hade jag iaf spytt upp skiten igen... men sån tur går det ju inte att ha.

Kul liv. Det kanske vore bättre om det faktiskt fungerade. Eller var en tiondel så roligt att leva som alla hävdar.

 

Ibland vill jag bara höra ett ord eller två. Ibland vill jag känna sig saknad. Ibland vill jag få förslag och ideer. Ibland vill jag ha den värmande närheten. Ibland vill jag få en kommentar. Ibland vill jag bara äras med sällskap. Ibland vill jag höra någon annan än sig själv. Ibland vill jag bara vara för sig själv. Ibland vill jag ha stöd. Men mest vill man bara vara nära någon något. Måste sluta vara egoist.

 

Tittar på lägenheter, gata efter gata, stad efter stad. Skrattar åt mig själv, skrattar åt alla patetiska tankar jag får om att en gång lyckas flytta härifrån. Klarar ju inte ens av att lära känna en person än mindre samtala med en.Hur fan ska man kunna få tag i ett arbete. Finns ju ändå inte en jävel som vill arbeta med någon som går till arbetet och gör det som förväntas och sen går hem.

Finns inga ord för hur omslutande självhatet har blivit. Gjorde allt ni sa fungerar. Jävla lögnare det finns inget som botar, inget som lindrar. Tror jag ska leta efter pengar och gå och köpa mig lite cancer, kanske extra middag också.

Somnar fel, sover fel, vaknar fel, spenderar all vaken tid fel, det kan inte bli mycket värre. Man kan tycka att något så basalt som att sova borde vara något enkelt. Det är allt annat. Det har fler likheter med att lära känna någon annan människa, omöjligt.

Går och lägger sig jagad av demonerna. När inga andra intryck kan tas in tar tankarna över och rädslan för mig själv är det enda som finns kvar. ögonen svartnar av ångest och tankarnas kvävande tyng.

När en väl lyckats somna, lyckades ta sig igenom sina egna villfarelsers mörka sinnen. Då slutar man andas. maran har tagit sig in under dörren sitter på bröstet och stirrar rakt i ditt ansikte rakt igenom dina ögon. När du sedan vaknar i gråtande panik ska du ha tur om du överhuvudtaget vågar somna om igen. För tillbaka kommer hon, det är det enda som går att vara säker på.

Det enda som har hänt när jag vaknar är att jag mår långt mycket sämre. Fullständigt förstörd i jämförelse med innan man gick och la sig. Men det kanske är normalt. fan vet jag.

Sedan förväntas en vara aktiv göra något bra och spendera hela dagen på konstruktiva saker. Någon frukost finns det inga pengar till.

För att det inte ska kännas som att hela dagen slösas bort på lösdriveriet är det bäst att hitta ett motiv att fotografera någonstans. Upp och ned går du efter gatorna i den lönlösa jakten. Det enda som finns så långt du ser är människor som inte vill annat än skada ditt inre. Snart har tiotals kilometer lönlöst passerat.

Med bättre lycka nästa gång återvänder jag hem och hoppas fortfarande på att något ska hända. Sedan försöker jag komma på något att äta vilket inte går alls. Det känns bra meningslöst och skulle ändå inte göra något åt ångesten. För att spendera kvällen med något så kan man göra flera saker, trycka på uppdateringsknappen på tre fyra halvdöda forum. Sedan går man igenom flickr i jakt på något som skulle kunna liknas vid inspiration, för att skapa lite mer ångest. Trycker bort alla "topphändelser" på fb som ingen kan förklara varför dem skulle vara speciellare än andra dem bara är det.

Sedan börjar allt om. För det är bra att leva. Det är definitivt bättre på alla sätt och vis än att inte göra det. Variation, finns det, gör det, tillräckligt, långtifrån acceptabelt, knappt.

Ditt liv kanske inte är meningslöst, mitt är.

Behöver någon vid min sida, här, nu. Rädslan för mig själv är större än på länge. Ångesten och minnena har tagit över. Lever under tvång. Kämpar för något som inte existerar. Det kommwr aldrig att finnas någon anledning att försöka

 

Det finns ändå inget värdigt inom räckhåll. Önskar att jag inte fanns. Det går inte en enda dag utan att jag ångrar allt jag gjort och inte gjort. Att jag inte tagit en chans när jag nästan haft en, att jag sårat så många andra utan att ens mena eller velja det.. Men mest av allt; jag sviker alla omkring mig. Jag sviker mig själv. det är de enda jag är riktigt bra på. Att förstöra livet lite mer för varje ny dag som passerat.

Jag klarar inte av den här ensamheten. Jag förstår inte varför jag varken kan leva med eller utan människor. Gör allt jag kan för att träffa andra. Men om jag väl lyckas skrämmer min inkompetens bara bort stackarn som trodde att jag var en bra person. Varför gör jag så. Varför kan jag inte lära mig förstå deras oskrivna regler.

Men det är de livet jag ska leva... måste ju vara mig själv.

Tårar brinner varmare än något annat..

Alldeles för ofta, varje gång faktiskt. Som någon får läsa att jag är transsexuell och mår fruktansvärt av det så blir reaktionerna de samma, det är väll bara att klä dig kvinnligt så kommer du att må bättre.

Om det ändå vore så enkelt. Jag tror att väldigt många blandar ihop transvestitism och transsexualitet lite halvt omedvetet. Jag tror att det dels har att göra med den svenska benämningen transsexualitet.

Transsexualitet om man bryter upp det, är något som har med sexualitet att göra. Tar man däremot engelskans transgender, så har det med gender, alltså kön att göra.

Jag föredrar att säga transkön för det är vad de handlar om, kön. Kläder gör ingen skillnad. Det finns inget kön i kläder. En representationen av en identitet, ja absolut, men kön, nej.

Att bryta mot samhälleliga normer, kan för många säkert vara väldigt kul. Men det är inte något som förändrar könet. Normer har inte med biologi att göra, även om det är mångas direkta övertygelse.

Det enda som skulle kunna göra att jag accepterade mig själv skulle vara att vakna i en kropp som rent anatomisk överensstämde med min självbild. Även om jag vet att det är en omöjlighet så är självhatet det enda som gror i mig.

Men dessa tankar är jag ensam om.

Partisk som jag är brukar jag försöka övertyga mig själv om att jag är snäll. Men jag kan inte bevisa det för någon, och uppfattas inte som en snäll. Det enda troliga är att jag är en riktigt elak individ som inte förtjänar något av andra.

Har helt har en usel personlighet och borde acceptera det istället för att försöka mig på alla patetiska försök till att visa andra något jag inte är. Kanske skulle vara lite konstruktivt att bara acceptera världen.

Ibland brukar jag önska mig en vän. Eller i alla fall någon person som frivilligt vill vara i min närhet.

 

Det är synd att jag inte kan prata med människor. Att jag inte har några av de sociala färdigheter som krävs för att lyckas lära känna någon. Eller ens charmant nog för att arbeta med under en timme eller två. Många är dom bilder som aldrig någonsin kommer att kunna tas.

 

Men jag klandrar ingen. Jag har förståelse för varför människor kräver att få något värdefullt av sin spenderade tid. Men det ger mig bara ångest att tänka på. Och alla idéer och timmar som spenderats i drömmar, dom kommer aldrig att betyda någonting.

Ibland önskar jag att jag vara den jag vill vara. Den jag känner mig själv som. Drömma ska man, stort, orealistiskt, verklighetsfrånvänt, då blir man lycklig, bara man har sina drömmar.

 

Vet att jag komer tillbaka till det här alldeles för ofta, men fotografin är nog det enda intresse någon annan skulle kunna dela. Vem skulle få för sig att intresera sig för säkerhetspolitik, statsvetande, sociologi och annat blaha för att förstå sig på varför saker i samhället...

 

Med lite insikt skulle det ju bli omöjligt att vara lycklig, och olycklig vill ju ingen vara...

Det kanske inte är bra att tvinga sig in i roller. Att skapa fasader av något en inte är. Men det är minst dåligt.

Jag kan inte få någon hjälp. Det minst dåliga alternativet är att annamma en person som fungerar. Den bästa vore att bara.. dö.

Jag kan inget annat än vantrivas. Blir fysiskt äcklad av min kropp. Jag kan inget annat än känna en avgrundslös sorg över att hela tiden påminas om att jag inte känner mig själv.

Det är inget annat än fruktansvärt att vakna på morgonen och känna sig själv. Kroppen. Allt med den är fel. vetskapen att varje morgon resten av sitt liv kommer att se ut precis så är inget jag kan må bra över.

Det är det minst dåliga jag kan göra.. att verka som något jag tvingats till. Det är i alla fall inte omöjligt. Fortsätter jag försöka vara som jag ville att fler borde, då har jag ändå tillfört något.

Då har jag gjort er nöjda. Då har jag tillfört något till ert fruktansvärda samhället. och det är ju allt ni vill. Hade inte ens behövt tillföra något. Livet ska bara vara långt och smärtsamt, då är det som bäst, annars hade ni inte målat upp det som ni gör.

Finner mig ligga obehagligt ofta och länge om kvällarna med handen mot väggen, tänker att det är mitt i det ögonblick som handen börjar slutas runt en annans.

Finner mig själv allt för ofta liggandes och hålla om både kudde och täcke i förtvivlan drömmandes att det är en person. Någon som håller mig kär.

Finner mig allt för ofta liggandes tätt, tätt, emot väggen, tänker att det är
en person jag ligger nära. Något mjukt, varmt och tryggt. Inget hårt och kallt.

Finner mig utmattad och gråtandes tillsynes utan anledning när jag av paniken vaknar och inser att inget kan bli så där vackert som i huvudets hemska vrår.

Finner mig själv i samma patetiska och svaga tillstånd. Dag efter dag. Kväll efter kväll. Gråter. Slår sönder saker i frustration och gör allt för att somna.

Till ångestens välkomponerade musik, där tiden går trotts att allt levande står stilla. Förstelnadet i evighetens mörker.

Hängde på UM i nästan tio år. och allting tog slut genom ett enda inlägg om en underbar människas delande av att allt i dennes liv vara helt prefekt. Allt vara bra. och allt denne gott igenom hade lett till en starkare och bättre person.

Det blev för mycket. Men varför tycka att det är något jobbigt. UM gav dagligen lika misantropiska tankebanor som att läsa vilket annat forum som helst. fast det fanns bra samtal, även om dom var ytterst få och jag i efterhand bara mådde dåligt över hur uselt jag hela tiden uttryckt mig.

jag kommer sakna er, er som verkar som superbra personer som går att räkna på en hand och genom åren inte gott att räkna på mer än två. Några förlorade kontakter tog betydligt hårdare än andra ännu gjort. Men det är så livet ska vara, ju bättre något tillsynes är desto djupareblir den oundvikliga sorgen.

Det är endå positivt. Nu är det ett forum mindre som jag kommer att förpesta med inlägg som ständigt når nya patetiska höjder. Men livet är inte mer än så. Det är patetiskt. Själva viljan att leva i den här verkligheten är patetisk. Varför kommer jag dock aldrig lyckas beskriva för någon.

Kanske kommer jag att hitta en enda liten anledning till glädje någongång. Men det är inte troligt att det sker i det här livet. Nu tänker säkert någon men Tavish då.. jo hon ger mig glädje, men under nio av tio timmar känns hon som en belastning. Det är rakt ut tragiskt och fruktansvärt att tvingas erkänna.