Amaranth

när jag går och lägger mig.

när jag vaknar.

när jag äter.
när jag pluggar.
när jag tränar.
när jag ser på tv.
när jag lyssnar på musik.
när jag duschar.
när jag onanerar.
Jag tänker på henne.
Hur kan jag låta bli?

 

Idag var underbart.
Det sällskapet.
De känslorna.
De fingrarna i min hand.

Ömsint.
Mjuk.
Varför ser du rakt igenom mig,
tänkandes,
"nej".
Jag kan inte neka mina känslor,
växande starkare.
Jag försöker tro,
drömma vidare.
Varje gång jag ser dig,
vill jag ha mer,
jag vill dra dig tätt intill,
tätt intill.
Du lämnar mig frusen,
kvävandes.
Svarta känslor.
Försöker hoppas,
att på något sätt,
ett skäl för oss båda,
att komma nära.
Nära,
Önskar att du höll om mig,
som din pojkvän gör.
Även om min dröm,
sakta bleknar.
Jag vill jag vara objektet,
Objektet,
för din passion.

nu efter att ha tappat mitt favoritlack över golvet så ska jag gå och byta strumpor sen typ ge upp hela den här dagen

dumma som inte ville att jag skulle hålla i den. favoritlacken också...

Skitdag.

Stilla.

 

Stelt leende i ögonvrån.

Tystnad.

Trevande fingrar söka.

En ärm.

Trevande fingrar söka.

En hand.

Fingrar spela med varandra,

sökande ögon,

varma leenden.

Fingrar som omsluter.

Hand i hand.

 

<3

 

Skiten bara fortsätter kaosa i mitt huvud. Vill bara ha ett slut. Blöää på allt idiotjävel.

Är så sjukt rädd för att alltid känna såhär. Dysfori. Tomt och ensamt. Ligger mest varje dag o bara och stirrar i taket. Rycker till av panik. Sparkar i soffan. Känner mig så jävla förtvivlad. Gråta, få ut allt skit. Men allt kommer tillbaka på typ en gång. Trött på att en bra dag i mitt liv inte innebär mer än att jag storgråter av all oförmåga och hatet inför vad jag är. Trött på alla de här dåliga dagarna då jag bara längtar efter en bra dag med "bara" ångest och tårar.

Jag kan inte leva i ensamhet. Det är farligt för mig. Det låser in mig i mina sämsta måenden. Ingen kan och andra sidan leva med en sån som mig och må bra. Det är väll så här det ska vara. Jag HATAR att jag är en sån som måste göra någon glad för att själv kunna känna spår av glädje. Hatar det för den där någons verklighet kommer aldrig att kunna sammanflätas med min verklighet.

Och alldeles för onödig ångest har jag över att jag grät igår istället för att gå på träffen. Och inte kommer det se bättre ut i morgon. Eller någon annan gång.... min feghet förstör allt som mitt mående inte lyckas förstöra. Vill jag öht ens ge mig själv en chans.... förstör bara allt för mig själv när jag får för mig att ändå försöka kasta mig själv ensam ut i det okända.

Verkligheten är fruktansvärd och jag vill inte genomlida ett fruktansvärt liv. Det känns bara meningslöst för att använda ett fint ord. Kanske bara skulle lägga mig igen.

Kära skitliv, jag vill unfrienda dig, och glömma allt.

Fruktansvärt skitdåligt faktiskt. Hatar mig själv för allt jag är.

Hatar mig själv för att jag är så jävla feg och dålig och aldrig kommer att få uppleva någonting jag verkligen drömmer om.

Börjat överväga självmord igen. Det är slutstationen för alla tankar numera. För jag vill bara dö. Bli fri från det här.

Gråta det är de enda jag duger till, och vem kan ärligt säga sig uppskatta något sånt.

Orkar inte en jävla dag till.

Hur många fler dagar, veckor, månader, år ska jag tvingas leva i meningslöshet?

När är det meningen att mitt liv ska börja?

Kommer det över huvud taget börja?

Kommer jag någonsin lyckas göra klart en utbildning utan att min ohälsa ska förstör allt?

Kommer jag någonsin lyckas ha något som jag kan kalla ett hem. Mitt hem?

Kommer jag någonsin kunna hitta ett jobb?

Kommer jag någonsin kunna älskas av någon? leva i någons närhet?

Inget tecken finns på att något av det skulle vara möjligt. Det förstör mig. Allt i det här livet förstör mig och det enda som finns att göra är att se på. För ingenting jag gör förbättrar någon liten del av det.


Jag klarade inte av att gå ut idag. Det finns inga ord över hur mycket jag skäms över hur dålig det gör mig. I morgon måste jag. annars har han vunnit.

Vad finns det för glädje i arbetarmakt om jag ändå måste gå till stämpeluret som en slav varenda dag av mitt fattiga liv och stå där och rycka i armen som en dreserad jävla apa.

Skulle det verkligen på något sätt vara lustigare om det var arbetarna själva som ägde. Nej det där skitsnacket kommer jag aldrig att gå på.

Jag står vid sidan om och inga av er kommer någonsin lyckas förstår hur jag kan känna lika stort förakt vad ni än hävdar vore bättre.

Nej åt helvette med sossar, fan ta högern bondeförbundet liberalerna och bolsjeviker. Sortera ord det är fan de enda ni kan.

Tango för enbenta - Sture Dahlström

Du skrek ord i mitt ansikte. Trängde mig men du hann aldrig slå

Du skrek något jag redan visste. Kanske är de därför det gör så mycket mer ont än när jag ibland tyst säger det till mig själv.

 

Så tack så jävla mycket för påminnelsen.

Ska sanningen fram så skiter jag i dig. Jag skiter i hela världen när den är som du. För jag vill bara sjunka. Försvinna för alltid.

 

Jag vill inte tänka vad som skulle hänt om de inte var för din kollega som sa åt dig att hålla käften. Som slet tillbaka dig till er sida vagnen. Som sprang efter mig av tåget. Som satt på huk framför mig tills att min buss kom. Som sa ett fåtal bra ord. Som sa vem du är.

 

Vill inte tänka hur det hade blivit annars.

Men jag tänker tyst för mig själv, kanske har du rätt. För alla dina ord var sanna som vore dem mina egan. För jag kommer aldrig älskas. Inte av mig själv eller någon annan. Aldrig bli sedd som kvinna.

Kanske har du rätt.

Gråtit hela natten. Liten lessen gabbi ska aldrig mer gå ut. Jag hör hemma trängd i ett hörn. Liten. Skräckslagen som en liten mus som blir inträngd i förstuhörnet av en katt. Hör hemma där. Förstörd. Gjord att trampas på.

 

Villjan att dö försvinner aldrig.

Drar ett finger längs kinden.

Tårar.

Den här kroppen vill se mig dö.

Bli fri.

Det är de enda jag tänker.

Att dö.

Dysforin skulle försvinna i samma sekund.

Positivt.

Bara positivt.

Tårar.

Se dig själv i ögonen.

Låt ångesten kväva dig.

Men på någon arm lär den aldrig hamna.

Natten blottar hennes barm.
Barnets namn är ensamhet,
det är utan rörelse.
Stilla gråter jag under tiden.
Jag vet inte ditt namn,
men jag vet att du finns.
Jag vet att någon,
någon kommer älska mig.

Han kommer till mig varje kväll,
inga ord finns att säga.
Med hans händer om min hals,
sluter jag ögonen och försvinner bort.

Jag vet inte vem han är,
men han existerar i mina drömmar.
Hans kännslor är en beröring,
jag inte kan motstå.

Jag väntar här,
dö inte före mig.
Jag väntar här,
dö inte före mig.

Jag vet inte vem du är,
jag vet att du finns.
Dö inte.
Kärlek känns så fjärran,
jag väntar här,
din kärlek kan jag inte avvisa,
jag väntar här.

Längs gatan är alla hus täkta av snö,
ljus är tänta i fönstren.
Där ligger dem tillsammans,
och jag,
jag väntar bara på dig.

Jag visste sedan innan att livet inte är lätt, fick veta redan som liten att ingenting är rättvist men att livet skulle bli såhär och allting kännas omöjligt trodde jag inte var möjligt. Många gånger är det nog tur att vi inte kan se in i framtiden för vem fan skulle då orka leva i nuet, då är det mycket bättre att vartefter kunna blicka bakåt och istället se vad man klarat av.

Ett liv i den här verkligheten kan inte bli bra.

Dagligen känner jag att meningslösheten är överväldigande jag gråter och vill dö. Ibland har jag bra dagar och vill bara gråta.

Hon gjorde ett val, och jag inte är en del i det valet. och jag respekterar det.

Någonstans visste jag nog ändå att den sagan var för bra för att vara sant. Jag kommer aldrig hitta kärlek det finns ingen som kan älska mig. Jag är bara en störd och sjuk varelse. jag är gjord att trampas på.

Behöver någon.

Någon som håller om mig tills jag gråtit färdigt.

 

Någon som hindrar mig från att göra dumt.

 

Någon som inte säger något.

Bara håller om.

Besvikelse är inte roligt att handskas med. Inte heller när det sista man har rinner ur fingrarna på en. När den där meningen kom upp till ytan och fick sista droppen att rinna över. Där står man som ett och annat fån, känner sig som den mest pinsamma människan i hela världen och känner hur mörkret omfamnar en. Helt plötsligt, likt en käftsmäll från verkligheten hör jag hur alla klockor i huvudet börja ringa. Varenda en. Både varningen, sanningen, ensamheten... men framför allt verkligheten.

Jag vill skrika och gråta, kasta saker omkring mig och slåss. Men vad fan hjälper det? Ingenting. Jag fortsätter att stirra ut i mörkret medans dom där meningarna som har förstört min vecka (som antagligen kommer förstöra för mig några månader framåt också), fortsätter att eka i huvudet.

Ibland undrar jag om jag är på fel plats på fel tid... kanske är jag till och med från en annan värld? Hur konstigt det än kan låta (hur sant det kanske än är?) envisas jag med att jag är här och nu. För det är jag ju. I verkligheten. Här i min halvsunkiga lägenhet i ett av stans ghetton. Min värld är inte som alla andras, det är uppenbart. Men jag kan väl ändå inte vara den enda? Eller? Tankarna och minnena från alla vänner som har kommit och gått, kompisgängen jag har hoppat mellan och alla män som har krossat mitt hjärta får mig att undra. Igen. Något är  det, något konstigt är det...  Har jag bara otur eller gör jag alltiid något fel?

Varje dag får jag minst en nyhet som gör mig direkt förbannad och uppgiven... Det värsta är att det är näst intill alltid är den redan sårade och sårbara som får mer stryk av samhället.

 

Jag hörde på P1 om en överläkare på psyk som sexuellt utnyttjade en patient och fick efter endast tre månader (fängelse) sitt Läkarlegitimation tillbaka! Fy och fan och helvette! Sedan undrar man varför folk inte har något förtroende våra institutioner länge!

Herr överläkare fick "endast" tre månader av domstolen för att han blev av med sin läkarlegitimation! Han kommer ut efter ca 90 dagar semester och? Han får sitt jävla leg tillbaka och kan börja jobba på en gång?

Går det att ge tjejen sin integritet tillbaka lika lätt.. kommer hon någonsin ha något förtroende för samhället?

En drabbad som vågar anmäla någon eller några till och med flera för våldtäkt, sexuellt utnyttjade eller ofredande är den verkliga hjälten och ska banne mig ses som en hjälte.

Samhället är en jävla skam!

 

Det började med ett Får jag snälla lägga till dig som vän? Vad som kort senare hände vet ja inte. Eller alltså. Jag vet inte varför jag sa Ja. Jag är så himla rädd.

 

Men jag är inte den som backar ur längre, de är inte jag. Jag ska stå vid mina egna beslut.. även de som gör mig skräckslagen.

 

Är fortfarande lite varm i kinderna för hon skrev världens finaste meddelande inatt och jag vet inte ens vad jag ska svara på det och tiden bara går och jag ogillar när inte telefonen vibrerar till ibland längre och jag är sur på mig själv och allt känns ganska fint ändå.

 

Till veckoslutet har jag min första date någonsin, och jag ska inte backa ur.

 

haha... åh :( är bara så himla rädd.

Jag känner ibland att jag har greppet över dysforin att jag kan kontrollera den. Men det blir så tydligt att jag inte har någon kontroll alls ibland, det blev blev för tydligt för en tid sedan, och alla illusioner föll samman.

Det var alldeles för enkelt. En gravid kvinna som passerade förbi. Det var allt som behövdes, det enda som krävdes för att jag skulle bryta ihop, för att jag skulle komma att spendera två timmar gråtandes i en kall blött jävla stentrapp innan jag kunde förmå mig själv att gå.

För min kropp kan inte det. Min kropp kan inte skapa ett liv och det gör så fruktansvärt ont. Det driver så många svarta känslor av självhat att jag inte kan hantera det. Men så är naturen, onödigt dum och orättvis.

1. Vad var den senaste boken du läste klart?

Den allvarsamma leken av Hjalmar Söderberg. för typ tionde gången haha. Men den är så vacker. en strax över hundra år gammal bok om osäker ungdomlig kärlek som rinner ut i sanden, likgiltiga äktenskap och en kärleksaffärs olika sidor, om vad frihet är och om kärlek verkligen måste betyda äktenskap.

2. Har du böcker liggandes bredvid sängen? I sådana fall: vilka?

Nej det skulle vara alldeles för distraherande haha.

3. Vilken är den i särklass sämsta boken du läst? Varför?

Oj. Kommer inte ihåg titlar på sånt som inte är värt att minnas, men läste en bok för något år sedan där författaren använde "Mej" "Dej" och "Sej" i skrift. Genom hela boken. Då BRANN JAG AV.

4. Om du skulle rekommendera en bok till någon som hatar att läsa, vilken skulle det vara då?

Jag vet inte, skulle inte pracka på någon böcker som inte vill läsa. Alla får göra prick vad de vill med sitt liv och sitter man hellre på Facebook eller lyssnar på musik eller vad man nu gör så får man göra det. Jag läser för att det inspirerar och motiverar mig. Men jag skulle kanske, lite försynt, rekommendera någon liten bok som jag tror skulle passa personligheten.

5. Om du fick bo i en bok, vilken skulle du då välja?

Nästan alla böcker jag läser har något hemskt i sig och det vill en ju gärna slippa. Men någon fin kärlekshistoria, utan jättejobbiga konflikter.

6. Vilken bok du läst har gjort störst intryck på dig?

Den första bok jag verkligen tyckt om var Doktor Glas av Hjalmar Söderberg. Det är en av de bästa böcker jag läst i mitt liv, hur som. Tänker inte spoila något för Men den är värd att läsa, och inte så tjock heller :). Nu! Genast! Iväg och låna!

7. Har du läst mest manliga eller kvinnliga författare?

Det är nog faktiskt ganska lika. Men har fastnat mest för manliga författares böcker.

8. Vart läser du helst böcker?

Hopkrupen i soffan, på golvet, på trappen på mitt lantställe. Mitt enda krav är att det ska va tyst.

9. Har du något favorit stycke från någon bok? I sådana fall: vilket?

Idag mötte jag honom som jag älskade förr. Vi möttes av en slump, gingo några steg tillsammans och pratade om likgiltiga ting. Och då vi skiljts från varandra kunde jag alls inte förstå att jag en gång älskat honom. Ur den allvarsamma leken. Det sammanfattar på något sätt vad kärlek och känslor faktiskt är, tillfälliga illusioner. Lika flyktiga som en förströdd sommardag.

10. Förklara i en mening varför din favoritbok är din favoritbok!

Den är hjärtskärande, rörande, rolig och allt jag vill är att den ska vara så lång att den aldrig tar slut. Min favoritbok är Det handlar om dig, av Sandra Beijer.

För hur underbart vackert skulle det inte vara om jag en dag bockat av alla de stora stegen för att bli något sånär tillfreds med mitt liv.

För i drömmen är det av en smärtande glädje som gör att jag på golvet gråter. Glädjen och lyckan över att vara läkt och hel. Jag är omhållen. Någon sitter vid min sida och håller om mig med mitt huvud mot sin bröstkorg. Som om allt plötsligt vore sant.

De får mig att storgråta på ett efterblivet och uppgivet sätt, fyllt av ångest. Allt för ofta driver den mig in i panikångestens gränd. för jag kan nästa peta till mig själv där i drömmen.. det är så jävla verkligt.

Det hade varit fint om jag kunde glädjas av att bära det här. Att den lyckan, en dag möjligen kan finnas i mig. Istället vill jag mest att drömmen ska sluta plåga mig för jag klarar inte av känslorna den skapar.

Det är så ogreppbart för mig.

Ångestladdad och underbar. Hjärtskärande och älskvärt.

ja så atte idag har jag suttit i pyjamas och oversizetröja under en filt och druckit te och tittat på snön som fallit hela förmiddagen... har funkat rätt bra än ^.^ Ska nog faktiskt fortsätta med det hela dagen.

Det är nog de bästa med att va sjuk ändå haha. Det blir av någon anledning extra mysigt känner jag när en är lite förkyld. Konstigt. Fast kanske är det för att en verkligen inte känner för att göra något.

kan verkligen förlora mig själv (på ett bra sätt) av att titta på den fallande snön. De är lite som med de dansande höstlöven. Det lockar fram en väldigt speciell del av mig själv... ett alter ego av sort.

 

Det var fint. Att kunna hamna där bara av att sitta och se ut på något. åå vet inte ens hur. Men så fint det var fast även lite ängsligt. Det förvånar mig ibland över hur lite kontroll som finns över sinnen.

 

Det är lite underbart att den första snön kommit. Den lär väll i vanlig ordning försvinna innan morgondagen. Men ändå! Plötsligt känns det bara väldigt brottom med den där vinterkappan. det är bara pengar.... och den är så vacker och jag är ganska kär i den.

Tydligen så är det "no hate dagen" idag. Jag är av princip emot såna här dagar då jag anser att det är något som ohämmat ska fokuseras på varje vaken timme, i varje själ. Om det sen är näthat, kvinnohat, rasism eller vad de så må vara, alltid varje dag.

 

Någon bild bjuder jag inte på. Så fin är varken jag eller mina händer idag. Men den finaste komentar som skrivits på min blogg kan jag bjuda på för det är enkelt.

 

"Du? Glöm inte bort att du är bra som du är och är värd en urfin jul, kraam" - Wilma

Hur hittar en egentligen en person som är villig att offra sin egna dyrbara tid för någon annan? Tillsynes är det helt omöjligt. Den som håller i kameran får under inga omständigheter vara novis. Varför? helt seriöst... varför?

Jag har kan ha lite förståelse för att människor på sin dyra fritid väljer att spendera den på ett så för dom bra sätt som möjligt. Inget konstigt i det. Inget konstigt i att den som vill lägga stor tid på något vill att den ska vara så bra spenderad som möjligt.

 

Ändå är jag så efterbliven att jag inte kan sluta gråta när jag tänker på hur fint det skulle vara att lyckas förverkliga en del tankar.

Om det ändå vore för att det inte blev något för att jag är så fruktansvärt tråkig att vara nära.. men det kommer ju aldrig ens så långt..

Lärdom från livet, för att tillåtas fotografera andra krävs att du är charmant, har en obegränsad mängd social kompetens, har ett bräddfyllt portfolio, gärna hundra referenser och helst en stor trave pengar.