Amaranth

Jag är så jävla less på att slösa bort livet. jag har för många viljor som inte har någon betydelse alls. För mycket jag vill göra som jag aldrig kommer få chansen till.

Jag hatar att jag inte stark nog för att inte jämföra mig med andra. Kanske särskilt inte betydligt yngre som kommit längre i sina liv än vad jag har. Mycket, mycket längre.

Jag hatar att jag inte kan sluta läsa andras bloggar, dagböcker och flöden, ständigt ska titta i andras gallerier och portfolier. Jag vet att det får mig att gråta att det får min ångest att nå ständigt mörkare kvävande tillstånd. Ändå gör jag det.

Jag hatar mitt liv. Jag hatar att tvingas till att leva med den här kroppen. Jag hatar min fullständiga oförmåga att bli vän med någon. Jag hatar att min vilja inte är av betydelse. Jag hatar att allt jag vill resulterar i misslyckande och sorg.

Men jag respektera att alla inte kan få bra liv. Jag vill acceptera det i alla fall.
Det hade underlättat.

Jag har varit feminist länge.. sedan mitten av högstadiet och hela tiden har jag tagit avstånd från hela den feministiska rörelsen. Inte på grund av feminism som tanke, utan på grund av de flesta "feminister"

Jag ifrågasätter ständigt min feminism. Jag vet inte var jag platsar in i den. Jag är ju transtjej och har levt både som man och nu som kvinna och fått många perspektiv som många inte har och aldrig kommer att få.

Kanske har jag fått ett och annat extra privilegium under mitt sociala liv som man, trotts att jag befinner mig bland samhällets bottenskrap, men jag hör ändå till en osynlig minoritet i samhället + att jag fortfarande är man på pappret och fysiskt. Ur en feministisk, könsbinär synvinkel känner jag mig varken som man eller som kvinna. Jag vet inte var jag räknar mig själv när feminister delar upp "män och kvinnor". Eller vart andra tycker att jag hör. Ses jag som en av dem eller som en av männen som ska skitas i och hatas? jag räknas ju knappast som kvinna.

Jag är inte alls med på "manshatar"-tåget eller "skit i vad männen tycker"-tåget som jag bara ser fler och fler tendenser till. För mig är feminismen något som gynnar alla som drabbas av patriarkatet, alla oavsett av könstillhörighet eller icke tilhörighet. Jag tycker det största fokuset ska ligga på de som drabbas värst av det (vilket inte är vita cismän precis), absolut, men jag vill att alla ska vara med... hat är tame fan inte en del av feminismen.

Jag tror att alla behövs för att det ska bli förändring, inte bara ciskvinnor. Och jag förstår när andra beskriver strukturellt hat. Jag har ändå hela tiden upplevt det, som man, som kvinna, som trans.

Jag vill inte bli förknippad med hat men jag vill kalla mig feminist.

Jag försöker invaga mig själv i lögnen att de flesta människor är vettiga. Att även om jag inte alltid håller med så är de resonabla och har tänkt till liksom. Och har förståelse för att många har andra referensramar och uppväxtnormer än jag har, som har påverkat dem annorlunda, och att många är omedvetna om/oinsatta i vissa saker som inte är synliga i samhället (t ex trans), jag känner inte att jag kan begära att andra är pålästa.

Men jag försöker naivt hoppas att om de börjar stöta på det i sin vardag och får chansen att sätta sig in i det får de en vettig inställning till det med tiden.
Sen är det klart att det finns många idioter som gillar att förlöjliga och missförstå med flit och håller fast vid att "jorden är platt!" (vissas argument låter så i mina öron, t ex "transpersoner existerar inte" eller "transsexuallism är en social konstruktion" eller "världen är redan jämställd!"), och ännu värre som dessutom hotar och utövar våld för sin sak.

De flesta av dessa verkar vara cismän men det går ändå inte att dela upp idioti efter kön och inte heller dra alla över en kam. Blir rädd när jag ser sådana tendenser. Och jag ser tyvärr att de synsätten ökar hela tiden även bland  feminister.

Jag trodde alltid att de flesta feminister ville tvätta bort den tröttsamma manshatar-stämpeln. Såg det som någon sorts självklarhet i all min naivitet. Men många verkar ju verkligen gå in för att förstärka den med flit.

Jag gillar det itne. Jag hatar det. Håller fast vid att även män behövs i den feministiska kampen och att manshat blir kontraproduktivt, feminismen kommer fortsätta motarbeta sig själv i evig tid på det här spåret.

Jag tar inte åt mig av manshat eftersom jag som sagt inte känner mig träffad när feminister i allmänhet pratar om män. Men jag tycker likväl att det är fruktansvärt tragiskt att så mång väljer att tro att det är den bästa vägen.

 

Kanske är jag bara dum i huvudet och har inte fattat grejen alls. Men jag skäms allt oftare över att vara feminist. Över hur andra feminsiter tänker och agerar.

 

Jag kommer aldrig mer ta öppen ställning för feminism.

Att en dag finna mig själv stående öga mot öga med en person som genuint tyckte om mig. Som tyckte om mig till den grad att någon form av vänskap var att tänka på. för jag skulle jämföra mig med den personen. På samma sätt som jag gör med andra, främst alla cis-personer. Jag skulle må så fruktansvärt dåligt av att veta att jag genom att göra något jag inte kan hindra skulle förstöra allt.

När jag gör det med alla andra jag ser gör det mindre. Då har jag inget att förlora trotts paniken jag effektivt odlar inom mig bara av att se att det finns andra människor. Jag misstänker nämligen att den där ångesten, det fysiska illamåendet, panikgråtandet som följer.. det skulle bara bli värre om det var för en människa som tyckte om mig och var av stor betydelse. istället för helt utbytbara som bara viftar förbi, som bara borde vara meningslösa från första början.

Jag är mer rädd för det än för hur jag skulle hantera allt det andra.. typ som hur social mosaik öht fungerar och hur man ens umgås med andra.

Dög som prototyp i alla fall. Ska ändras en del på baksidan

Tre år senare tog mig sex år tillbaka

Jag intalar mig själv att jag är för stark för att falla tillbaka fastän jag flera gånger varje dag tvivlar.

Och om sanningen ska fram faller jag oftare än någon gång ibland skäms över den jag är, den jag var.

Hur kan allt vara så annorlunda men ändå likadant

Om sanningen ska fram saknar jag det som ändå fanns, saknar kontrollen när allt var enkelt och ignorerat, hade en lösning för stunden som fungerade, för stunden.

Vem bryr sig egentligen om hur en mår bakom leendet. Vem bestämmer vilken väg som är den bra vägen, varför blev min så dålig

Om sanningen ska fram är jag två fingrar från att falla tillbaka, vassa naglar kväver tystnaden. Terapi i en skör hals och trasig hud ingen någonsin fick se.

Vad gör mig starkare nu än då?

För inga av  alla år i livet som slösats bort på att försöka vård kommer tillbaka. Inga av de tidigare åren heller. Hela mitt liv till i dag är bortkastat. Och det kommer att fortsätta vara det.

 

Jag vill tro att det kan bli bra livet. Men att känna sig hel är en stor sak för mig. Jag kommer inte bli speciellt mycket lyckligare om jag får vård för min transsexualism.Det tror jag inte.

 

Jag kommer fortfarande shoppa för dyrt fast jag borde spara mina pengar, ta en extra tequila shot alldeles för sent, springa tills benen värker. Svälta mig hetsäta och svälta mig igen. Bara för att känna något över huvudtaget.

 

Men jag skulle vara trygg i mig själv. I att jag verkligen var jag. I att den jag såg i spegeln verkligen är jag. i att den ni andra ser när ni ser mig, den personen, är jag.

Det skulle göra så jävla mycket för mig. För även om jag skulle fortsätta misslyckas med allt annat så är jag då inte någon lögn. Jag är mig själv och mötas som den jag är.

Den sista tiden har jag i alla fall hittat någon form av självkänsla. För första gången i mitt liv. trotts att jag vet, att inget kommer att bli mycket bättre. Trotts att jag vet att jag aldrig kommer få se mig själv.

 

Det är egentligen ganska konstigt.

 

Men jag har i alla fall en metod för att hålla mig flytande, för att kunna säga mig själv att nu , nu gör jag ändå det bästa jag kan göra av situationen.

Jag har aldrig hittat vad som krävs för att förtjäna en vän.
Jag bor åter hos mina föräldrar.
Har misslyckats med alla områden jag försökt mig på inom akademin.
Jag har inte lyckats bli klar med gymnasiet heller.
Aldrig lyckats förtjäna ett lönearbete.
Misslyckats med alla mina viljor inom fotografin.
Afasin styr mitt liv genom ständiga minneslappar.
Vet att min egna vilja inte har någon som helst betydelse.
Överlevt fyra suicidförsök.
Erkänt för mig själv att jag är trans och med de fått än fler deppresiva insikter.
Spar ideer i ett block som slängs när ångesten blir för stor då inget kan bockas av.
Spenderat 10 månader av de senaste tre åren i slutenvård.
Jag har aldrig haft något sexliv.
Valt den sämsta hållningen i politik, reell istället för ideolog.
Jag är livrädd för ensamhet.
Vet att svältande bisart nog är det sämsta och det enda sätt att bli smal på.

Det är jag. Det hade varit kul om det fanns något positivt att lägga till.

... och det är inte med glädje jag kommer tänka tillbaka på mitt liv. fast vem har sagt att livet behöver innebära något bra. 

Skulle må bättre om jag accepterade ensamheten som de enda sällskapet.

 

Det finns ingen chans för en som mig att få det bättre. Särarter är aldrig accepterade. Jag mår ofta sämre av att försöka visa dig mitt inre för er andra som av att förtrycka allt och vara den ni ser mig som.

Att leva i lögn är den enda möjligheten i mitt liv. En lögn riktad mot mig själv, mot alla. oavsett den här vägen eller den tidigare förblir mitt liv inget annat än en lögn. Inga relationer går att bygga på lögner. Inte om en vill att dom ska vara positiva.

Hon skriker ord i mitt ansikte, hon skriker så hennes tunga står styv av lust. Jag förstår inte hennes språk. Men jag förstår att hon vill lämna min hud mer än allt annat. Hon vill få en chans att visa sig för världen.

ni kommer aldrig se mig som den jag är. Jag kommer aldrig se mig som den jag är. Det förblir den hemskaste och sannaste av tankar. det finns inget skäl till att leva så.

Mår dåligt. Inget nytt där. Men ibland visar sig där någon säkerhet. Hon skriker ord i mitt ansikte. Jag förstår inte hennes språk. Jag vill bara lämna min kropp. Hur har ingen betydelse. jag orkar inte sitta i den här omöjliga situationen och vänta på att ruttna bort. Ingen som har möjligheten att förändra kommer ändå någonsin att räcka ut sin hand.
Det här går inte.

Utvecklad och framgångsrikt använd av Ryssland. Kraftigt förnekad av väst.

Som socialt experiment blir detta lite spännande.

Men... jag som
Arbetstagare= olustig
Arbetsgivare= orolig
Invånare= skitskraj

... kul att vi går en framtid till mötes där Ryssland utövar kraftfull nations-mobbing... och vi snart har den svagaste regering i modern tid.

Det absolut värsta är dessutom att de rödgröna inte ens är överens om att Putin är dålig... S är oroade, MP står med öppna armar och V vill inte dra några slutsatser det kan ju vara någon annan... Borgarna är borgare... flest travar dollar i madrassen klarar sig bäst när det är dags att fly.

Svensk säkerhetspolitik är som en sandlåda... full med kattskit.

Under tiden tänker de flesta av er medborgare på viktiga saker, badhusets öppettider, biljett eller inte biljett på museet... på sätt och vis längtar jag till dagen gå ni vaknar till ett samhälle där allt ni tagit föregivet har försvunnit med ett penndrag.

 

Men jag hoppas att ni känner att det var värt det, att ni inte ångrar era oansvariga liv. vore elakt att önsker något ni faktiskt är värda.

Jag kommer sakna Bildt.

 

Också måste jag väll förutsätta nu när socialisterna har vunnit* att ett perfekt samhälle kommer glida in och mota bort borgarnas enbart värdelösa samhälle... något annat skulle tyda på att det är samma skit på båda sidor. och att även de röda anser att lögner är det enda som folket förtjänar att höra.

Jag skulle dock inte hoppas för mycket.

 

Skillnaden mellan S och M, S- vi vill subventionera löner för unga inte sänka arbetsgivaravgiften M- vi vill subventionera arbetsgivaravgiften för de som anställer unga.

Den som földe med på svenskalektionerna i grundskolan ser att det är precis samma pengar som gör precis samma sak.

*ja dom ju inte kinnat vara överens om något så det kan bli spännande att se SVMP agera tillsammans...

 

Det är dock positivt nu när välfärdspolitiken åter är aktuell så gör det inget om jag blir apatisk fram till nästa val och helt avskärmar mig från det här fruktansvära samhället.

Jag ser mig själv som transsexuell och behöver träffa en psykiater för att tala om möjligheten att remitteras till en könsidentitetsutredning.

Att vara i kontakt med psykiatrin är inte en upplevelse som är värdig någon. Men vad är det som är fel i föregående stycke.

Jo. Jag vet att jag är transsexuell, redan här tycker psykiatrin att det är dags att sluta fråga om en tid. Jag vet att det är en psykiater jag behöver träffa, oj oj oj Du som patient vet ingenting om någonting. Jag vet att det enbart är för att bli remitterad till en utredning, nä nä nä det finns massa annat som vi inom vården kan gära för dig istället, det kommer inte hjälpa dig ett skit men det känns bättre när vi själva får bestämma.

Men varför är det fel. Ja inte fan vet jag. Men finns det en sak som vården i allmänhet, psykiatrin i synnerhet hatar så är det en patient som vården misshandlat så länge att denne vet vad vården har för skylldigheter, och vilken sorts vård som ska ges.

den här jävla dagen.

Jag borde vant mig för länge sedan inte ha med vården att göra. Att den svenska vården som institution inte har något som helst existensberättigande.

Det händer inget här längre. Varför är tämligen enkelt. Allt går åt helvett och ajg orkar inte med någonting.

 

jag är arg. arg bortom alla tidigare gränser. varför trodde jag ens på att det var möjligt. Vadå "vi kan tyvärr inte ta emot dig" det är ert förbannade arbete ju utreda identiteter hur jävla svårt kan det vara. Det är en enda jävla utredning. Jag kommer aldrig få min transsexualitet utredd. Jag kommer adldrig få den hjälpen. Det finns ingen som helst förbannad anledning att leva.

Gick det bra att plugga och sitta av en obligatorisk föreläsning efter vårt samtal, nej. Det gick nästan ännu sämre. Men det ligger fan nära. jävla  värld jag hatar dig. Jag hatar allt med dig.

 

Måste göra något åt alla kilon. Blä. Cyklade bara standard tremilen idag. Uppenbart att det lilla jag pillar i mig är för mycket. Hetsäter inte längre.. inte så ofta iaf. Vem fan kunde tro att tusen kalorier om dagen och trettio kilometer cykling om dagen inte kunde leda till viktminskning... jaja.

 

Funderar på att åka till uppsala i morgon se någonting annat.

 

Tar i alla fall helg nu. Ingen ide att försöka mer. Att fysiskt närvara på föreläsningar och sedan sitta helt handfallen och apatisk framför uppslagen bok och anteckningar vet jag inte om de kan kallas plugga. Men något är det iaf. Varför kan jag inte bara kunna få ett jobb istället. Eller bara kunna göra någonting jag är bra på.

 

Jag vill bara dö. Det är den enda riktiga vilja jag har.

... eller kanske snarare frånvaron av den. hos mig och andra. Att kunna leva ut är så fjärran. En relation där allt är normalt. Omöjligt att hitta. Introverta och sjuka är oönskade det är att acceptera.

Utan att kunna hitta, ens klara av att skapa den mest ytliga vaniljaktig vänskap, är en djupare vänskap omöjlig. Att leva ska varken vara bra eller enkelt. Hade det varit enklare om jag fötts som tjej.. kroppslig.. identitesrätt, eller om jag kanske var en extrovert. Eller om jag kunde hantera mig själv. Vara mig själv. Eller i alla fall inte vara sämsta flickan med sämst social kompetens.

Lyckades i alla fall hålla fokus genom hela första föreläsningen på SU. Ska vara glad för det lilla. Ska bara hålla den styrkan uppe. vore onödigt att få för mycket frånvaro. Ska ta mig dit varje dag resten av hösten på något sätt. Fast det kan inte gå sämre än att det blir som vanligt.

Hoppas att det inte regnar och blåser lika demoraliserande på mig i morgon. att vara nyttig har sitt pris. Att ogilla kollektiva färdmedel lika så. för allvarligt det är fan inget annat än vidrigt att tvingas stå med näsan i andras armhålor... om en inte är miljöpartist förstås då är det bättre än glass i en sommarhage.

Jag vill att någon ska krama mig och säga att jag är bra. Utan motprestation. Jag vill inte behöva göra något tillbaka. För jag är trött på att känna aversion.

Jag är så trött på att bo i mina föräldrars hem, på att hela tiden bråka med min pappa. Trött på att vara på offensiven eller tassa på tå. Jag orkar inte med honom för att han inte har någon förståelse, utan avfärdar människor som knäppa eller konstiga.

Tiden där när jag fortfarande hade vad som krävdes för att kunna ha den där studentlägenheten i en stad så jävla långt bort härifrån var bra.

Jag har varit mellanhanden, i många situationer, mellan mina föräldrar har jag varit den som förösker vara förtsående åt båda sidor, diplomatisk och tålmodig - typiskt kvinnliga egenskaper.

Men med alla mina egenskaper summerade ihop är jag ju inte en kvinna, utan en människa. Givetvis. Och då blir jag så jävligt trött när jag går runt och mår dåligt över att jag känner mig objektivt ful, för det spelar väl ingen som helst roll egentligen.

Det negativa vårdas, vårdas av alla - mig själv och hela min omgivning. Att vara snäll och tålmodig är inget speciellt, ingenting uppskattat eller berikand. Men hur man ser ut som kvinna det är viktigt.

Det gör att jag exploderar inuti när han och nästan alla andra ens tänker. Det gör mig så ledsen ända ner i roten av min kropp och det är därför jag vill flytta härifrån inte om några dagar eller någon vecka utan fucking nu. helst av allt för flera år sedan.

Men att hitta boende i stockholm...

 

De senaste två veckorna har jag ängnat åt att gå till baka till den revolutionerande gå ned i vikt konceptet 'ät mindre träna mer'.

Kanske trodde jag för mycket på det. För det har inte gett ett dugg. Har samma mått som innan och vikten ligger stabilt inom +- 1 kg sedan jag började... försummbart med andra ord.

 

Att cykla och promenera varje dag, längre så väl som kortare distanser. samt inte struntat i vilodag. fungerar inte.

Jag måste säga att jag faktsikt trodde på att det fanns allternativ till svält. Men jag blir bara mer och mer tveksam.

 

Dom veckor jag inte haft råd att köpa mat. och levt på 4-6dl havregrynsgröt med sylt om dagen har resultat kommit fort.

Att jag inte har någon jävla aning om hur den här skiten fungerar är uppenbart men varför måste det vara omöjligt...

Varför måste det de...

tjugofem år.. jag blir fan rädd över hur lång tid det är. Börjar bli dags att hitta den där första vännen snart. Eller varför inte lite romantik. eller gudförbjude både ock i samma person...

 

Det verkar inte vara för mig. Hur kan det vara så svårt att hitta.

 

Vet att vänskap är grymt sällsynt och troligen den dyrbaraste och finaste gåva som någon kan ge. Men det behöver väll inte bli omöjligt för det.

 

Kanske skulle sluta jaga något jag inte känner till och bara finna mig i min asociala situation istället. Det kan vara skönt att ge upp, också, då finns ingenting att förlora bara slappna av och äta kex.

Då hade jag haft energi över för något annat. Men varit tvungen att acceptera ensamheten.

 

Synd att jag är så jävla rädd för ensamhet bara.

dom står nära med armarna om varandra
en blandning av kött så rik i tid
där havet möter land
hon vill säga honom sanningen

men vinden äter hennes ord
där havet tar slut
hon håller hans hand, tvekande
kysser honom på hans panna

Hon bär på skymningen i hennes bröst
och vet att det är hennes tur att vittra bort
hon lägger sitt huvud i hans knä
och ber om en sista kyss

så han kysser henne
här där havet tar slut
hennes läppar, ömma och bleka
hanns ögon slits av tårar

Den systa kyssen var länge sedan
en sista kyssen var så länge sedan
han kan inte längre minnas

 

Mitt i natten, flickan
Mitt i natten, såg jag dig
flickan pojken
vem är vad, vad är skillnaden
i huvudet, i hjärtat
kroppen, vem är där
Allt tar slut innan det börjat
Vem är jag?
Du är den jag skriver om
Mitt i natten
Pojken, flickan, vem är du, vad är du?
nya tankar, nya känslor, nya sätt
Säg att jag lämnar dig nu
vem är du då?
vad är jag
har jag någonsin varit?