Amaranth

En sak, som på ett tudelat sätt har haft stor betydelse för mig har legat i att mötas för mitt yttre.

Sen jag fyllde sexton har jag sommartid haft förmånen att få arbeta ideellt tillsammans med och för ungdomar. Att visa att tillsammans kan vi skapa en väl fungerande och accepterande rörelse.

Men tillbaka till det där tudelande. Som av andra och mig själv fostrad för att fylla någon form av manliga ideal, så har jag genom mitt engagemang många gånger funnit mig i en grupp av enbart killar, i ett rum, vid en skogskant, tjuvrökande på en strand bakom en skyddande klippa dit ingen annan skulle försöka ta sig.

Där har jag sätt dubbelheten som verkar finnas i allt för många. Det acceptanta tankebanorna som bortblåsta till företräde för förminskande och generellt skittråkig och kass syn på det andra könet.

Gruppdynamiken gör givetvis mycket. Men varför. Varför är så många så skenheliga. Varför ser dom det som negativt att värdera personer av annat kön med samma värde som dom själva.

Jag ligger lågt i såna situationerna. Ser de som en socialstudie. Det har inte legat i mitt intresse att outa mig. För finns det några som är värda mindre än tjejer i deras machotankebanor så är det killar som är som tjejer.

Problemet är väll just bara att istället för att se över sina värderingar så väljer många att enbart resa en fasad. Det är inne att respektera andra, så då säger jag att jag också gör det.

Givetvis har jag även sett många betydligt vackrare personer passera. Som skitit i ideal och kultur. Personer som satt spår.
Småtjejer starka som björnar som glatt och villigt välter lastbilsdäck, gräver diken och kryper i vägtrummor.
Kraftiga, tatuerade killar som med stolthet bakar hela nätter, men står handfallna när teknik strular.

Vad lätt det är att gå ut på djupt vatten, när man kan simma...

 

Vissa beslut man tar, för att inte tala om vissa mer suspekta saker man får för sig att göra torde behöva en extra tankegenomgång. Men om man funderar igenom det hela och åsikten man efteråt har är, att det är värt komplikationer?

Hur ska man ställa sig till saker och ting då? När man vet att beslutet man tog kan sluta i katastrof och trots det ändå tycker att det är värt det? Är det inte upp till mig då så länge jag inte finner mig gnällandes när det redan är försent?

Det är ganska ofta jag ställer mig frågan ”hur långt kan jag gå” och flertalet gånger trots vetskap om att jag skulle kunna dra det hela tre fyra steg längre ändå väljer att stanna någonstans mellan säkert och osäkert..

Gjort är gjort och det som skett har skett. Man kan inte älta saker i evigheter, för till slut går man under. Och inte nog med det man drar med sig alla andra som måste stå ut med ältandet dag ut och dag in.

En person som gråter i månader... en person med dessa tendenser ses som jobbig, apatisk, underlig och dessutom får denne ingen respekt alls inoficiellt även om skenet utåt säger att hon/han fortfarande är accepterad. Det finns inget värre än en deprimerad som tror att hjälp kan ges henne.

Hur kommer det sig att människor glömmer att de alltid kan lära mer? Varför är de så övertygade om att de vet absolut bäst och dessutom måste förklara det för resten av världen? Är det något slags behov att känna sig överlägsen?

Det enklaste för att slippa hamna i diskussion med (ursäkta) alla jävla odrägliga besserweisserna är helt enkelt att spela dum och köra på det ultimata ordspråket ”att tala är silver, men tiga är guld”.

(Varning, kan innehålla spår av okonventionella livstankar)

Jag behöver att du motiverar mig, att du lyckas locka fram den bästa varianten av mig som jag kan vara och att du motiverar mig till att vara henne.

Jag behöver att du kan vara stark när jag är svag, jag behöver att du står kvar när jag är totalt omöjlig.

Jag kommer för eller senare komma till en punkt där jag skjuter dig ifrån mig, trotsar varenda ord, jag kommer käfta emot.

Jag kan bli omöjlig, Vi kommer inte längre prata om att jag är olydig, men, istället för att piska mig blodig, istället för att ge upp, istället för allt det där du kommer vilja göra mot mig - Ta ett steg tillbaka, prata med mig, visa mig på nytt att du är värd att följa, att det är du som bestämmer, sen, sen får du göra allt det där andra du vill göra mot mig.

Jag behöver att du förstår att för mig är det inte något som slutar när vi lämnat sovrummet. Jag behöver att du förstår mitt behov av maktförskjutningen även annars, ja hela tiden. Jag behöver att du förstår att jag känner mig trygg när du bestämmer vardagliga saker åt mig.

Jag behöver känna att du ser mig som människa, med fel och brister, med egenheter och jobbigt bagage.

Jag behöver känna att du kan göra vad du vill med mig, men jag är också Gabriella som är barnsligt förtjust i design och färska jordgubbar med socker, och som ibland bara behöver kramas i timtal, och du ser det, och att det inte är fel med att vara bara Gabriella. (Nej jag har inte juridiskt bytt namn..än)

Jag behöver att du förstår att det enda som verkligen gör mig glad, är att göra dig glad.

Om det så är att är att plugga åtta timmar varje dag, ha på mig vissa kläder, spendera en timme varannan dag på gymmet eller säga en viss mening dagligen.

Det gör mig glad, för jag tänker på dig hela tiden jag gör som jag blivit tillsagd. Det gör mig glad, för jag vill ständigt utvecklas - för min skull och för din skull.

Jag behöver att du vill att jag ska utvecklas, att du ger feedback. Att du gärna lär mig nya saker, att du gärna ser mig lära mig nya saker. Att du kräver att jag lär mig nya saker. Att stå på samma ställe inte är ett alternativ.

Jag behöver att du ställer krav.

Jag behöver att du är såpass mycket över mig, att du är såpass viktig för mig, att den största rädsla jag har är att göra dig besviken. Att göra allt mina sinnen kan för att aldrig svika. För jag vill att du är stolt över mig.

Det behöver jag, och jag vet att jag inte ens har någonting att ge som är i närheten av allt du kommer ge mig. Det enda jag kan ge dig är min kärlek till dig.


Jag vågar inte ens tro att du finns. Hur mycket jag än önskar att vi skulle hitta varandra. Det få mig att må dåligt att veta att du kanske inte finns... och skulle du finnas, varför skulle du välja en så värdelös person som mig när det finns så många bättre.

Jag kommer aldrig att hitta den jag behöver. Lets face it, vad är chansen att det finns någon som skulle klara allt det där, plus alla mina andra brister, plus hela könsidentitetsfrågan, Och samtidigt inte sluta leva ditt eget liv till fullo...

Ja det är ett problem jag har.

 

Att glädja en annan: Ja det är enkelt, du får hela mitt liv, all min energi och vakna tid kommer jag lägga på strävan att glädja dig, med ihärdighet försöker jag allt för att möta din vilja.

Att glädja mig själv: Gråta i panik en vecka- försöka fem minuter- gråta i panik två veckor- försöka fyra minuter. Se allt förfalla. drunkna i ett avgrundslöst djup av svartaste tjockaste ångest, otillräcklighet och självhat.

Varför är det enda som kan göra mig glad, att göra någon annan glad?

Varför måste jag vara viktig för en annan för att vara viktig för mig själv?

Varför finns det ingen som helst motivation i min ensamma villsenhet?

Varför fungerar jag inte om jag inte blir stöttad?

 

varför är jag så?

 

Jag kommer aldrig att vinna mot vården. Aldrig. dom bästa åren av mitt liv har ändå redan passerat. Och det med råge även om jag med det senaste försöket skulle lyckas byta trenden... det är ändå en process som i den bästa av världar, tar tre år... det om inget går fel. Med min tur går ju tillsynes allt fel.

Visst kan jag självmedicinera, jag gör det... när jag har råd... de är den största nagel i ögat... det är otroligt hur dyrt det är... jag kan inte ha någon kontinuitet ens i det. Många är de månader i mitt liv då jag prioriterat hormoner före mat. Många är de månader då det varit tvärt om.

Det samtidigt som avslag efter avslag levererats. Det samtidigt som jag beviljades en gång men efter ett par månader slängdes ut.. jag var för trasig för att kunna bli hjälpt.

Jag plugga, som om det någonsin kommer att gå bra med allt annat i huvudet. Försöker hitta ett arbete en försörjning något att kunna betala allt med. Försöker skapa ett relationsmosaik med andra människor. Allt förgäves. Allt rasar samman då jag förblindas, kvävs av ångesten. Hittar mig själv på så djupt vatten att jag gång på gång försöker avsluta mitt liv bara för att hamna på sluten avdelning.

Jag har haft många viljor genom åren. Många tankar på vad jag vill göra med mitt liv. alla har dom försvunnit när verkligheten slagit mig i ansiktet. Varför kan inte något som ens könsidentitet för ändras lika enkelt. jag kommer aldrig. Aldrig att få något bra av det här livet. Jag kommer aldrig att se en kvinna när jag ställer mig framför spegeln. Jag kommer bara se samma monster som jag alltid sett.

Samtidigt kommer jag vara av samma bestämda vetskap. Samma självklara känslor som så länge jag varit självmedveten sagt att jo, jag är kvinna. Jag visste det som femåring. Jag vet det fortfarande. Då som nu vet jag att min kropp och mina sinnen inte hör ihop på något viss. Nu till skillnad från då kan jag beskriva det. Nu till skillnad från för tre år sedan kan jag erkänna det för mig själv.

Men vad hjälper det att jag vet. Vad hjälper det vad jag vill förändra i mitt liv. Hur hjälper alla dessa försök som enbart mynnar ut i lidande till att jag ska må bättre. De, det har jag ingen jävla aning om.

 

Aldrig kommer jag att hitta någon glädje i att leva det här livet. jag har inga svar. jag kan inte motivera fortsatt liv.

Min läkare har i dag skickat en ny remis till psykiater. Hur lång tid kommer det ta den här gången? Kan jag över huvudlaget hålla mig vid liv, och vore det ens värdigt att tillfoga mig själv ännu mer skada?

Åren går och singelstatusen består. Det vill jag ändra på!

Jag är en människa som är lojal utöver det vanliga, älskar mysa och närhet, njuter av solen mot mina kinder och försöker skratta. jag lyssnar tänker länge i tystnad och försöker sen svara, i bästa fall gör jag det, men jag lyssnar alltid. jag kommer driva dig till vansinne, men kommer alltid sträva efter att göra som du säger.

Spontanitet och öppenhet kittlar skönt, ärlighet och rakhet uppskattas. Sen var det ju det där med min könsidentitet...

finns du över huvudtaget?

Måste sluta må dåligt av att se alla fina människor som tillsynes mår bra och är bekväma med sig själva. måste sluta må dåligt av det psykiskt så väl som fysiskt. men hur.

känner full maktlöshet. Vad jag än känner eller gör är det omöjligt att fly. Jag kan inte göra mig till något mer än en lögn.

snart snart är hela min gamla garderob utfasad. ute är det gamla skalet av överdriven manlighet. in en välavägd feminin blandning gjord av kännslan av vad som är fint. vad som passar min smak och inte tanken om att i första hand hålla en fasad.

Bara det kroppsliga fortsätter vara fel. ett fel som tränger bort allt annat. annatomiskt helt åt helvette.

jag vill bara må bra.

att motivera något vidare levande hänger nu på sjätte försöket, ett ok till behandling. jag klarar inte ännu ett nej.

 

vill hitta en vän. En person att prata med om allt. Någon att ses och fika leka handla flanera och skratta med. Någon som omsorgsfullt skulle lyssna även om uret så var halv fyra på morgonen. Om jag bara kunde förtjäna en sån relation.

Litet lunchstopp på bästa Coppola

Vällingby idag, inte en enda borgerlig valaffisch hel på torget. Bara Socialdemokratiska och vänsterpartistiska valaffischer syntes. För de valaffischer som borgerliga partier satt upp låg nedrivna och undanslängda i en kulvert.

Kan partier kalla sig DEMOKRATISKA när deras anhängare aktivt använder icke demokratiska metoder i valrörelsen så väl som övriga delar av det politiska året?

Om nej, borde då inte dessa politiker ta aktivare avstånd från sina sympatisörer?

Om ja, vad fan är det för demokrati dessa partier företräder egentligen?

Jag hoppas att vänsterns antidemokrater en dag inser att dem och deras taffliga inkonsekventa tankebanor är precis lika usla och ovälkomna i en fungerande demokrati som deras politiska "fiender". Det är inget annat än direkt skammligt.

Men jag tvivlar, idioti kan tyvärr inte botas med fakta och logik. Den som skriker högst lyckas alltid bäst. Och våld, förtryck och enighet bakom fientlighet säljer alltid bättre än demokratiska värden.

 

Som antifascist föraktar jag komunister och nazister i lika hög grad. Ty de båda falangerna utgör precis lika stora hot emot oss som strävar efter demokrati.

 

Det är tämligen tragiskt att antifascism i sverige gjorts synonymt med fascism av vänsterns antidemokratiska företrädare.

 

Det är ju också föga förvånande att Vs Sjöstedt vill förbjuda högern från att få demonstrera, när han själv ser det som självklart att hans värderingar ska få luftas... snacka om att uppskatta demokratiska värderingar...

Jag är så fruktansvärt less på det här livet. Ständigt äcklad av att jag tvingas leva i den här kroppen.

Äcklad över vetskapen att jag en dag kommer att dö. Jag kommer att dö, utan att någonsin ha sett mig själv i en bild, en skugga eller en reflektion.

 

Jag är så less och frustrerad över alla som hela tiden säger att det bara är att le och vara glad så kommer allting i livet att bli awesome.... Nej livet fungerar inte så.

Jag skulle vilja ha möjligheten, förmågan, att som tjej faktistk kunna ha en intim relation med en annan tjej. Men nej det kommer aldrig att vara möjligt. det är inte så min kropp är skapt. Nej verkligheten är en annan.

Jag skulle tycka om att faktiskt kunna känna formen av Min egen kropp, och fyllas av känslan att det här, det här är Min kropp.

 

Varför fick jag inte en kropp som hör till mina sinnen.

 

Det är ok antar jag. Alla kan väll inte leva med lycka.

 

Jag vill bara dö.

Idag valde jag att närvara vid 75e åminnelsedagen av Ribbentrop Molotov pakten och den 25e åminnelsedagen av Baltiska kedjan.

 

En manifestation för demokrati utan fascistiska tendenser vare sig från höger eller vänster. För precis som övriga engagerade i Måndagsrörelsen så tror jag att det är möjligt att skapa en demokrati utan fascismen som huvudingrediens.

 

För jag vet att rödflaggorna och brunskjortorna är precis samma skrot och korn när det kommer till att respektera mänskliga rättigheter, avrätta minoriteter på löpande band och sätta sitt folk i bojor. Och det äcklar mig så vansinnigt när alla parter vägrar att se sitt historiska ansvar, samt avstå från att föra vidare precis samma tankar och värderingar som används för att avrätta meningsmotståndare de senaste hundra åren.

 

Tyvärr så är det ju bara det att politik utan fashistiska tendenser inte lockar den breda massan. Det är fruktansvärt att det är så få som är intreserad av verklig demokrati. Att det är så få politiskt engagerade som faktiskt eftersträvar en verklighet där det är ok att tycka och tänka fritt utan garanterade våldsrepresalier. Det skäms jag över.

 

Efter den ack så värdiga tillställningen flydde jag regnet för att avnjuta en hemsk kopp java på wiener caféet. Det var bättre för. Sedan skulle det sattsas... nu är lokalens akustik under all kritik. Personalen så stressad att det där med att ha en trevlig ton inte kan prioriteras. Men kaffet som en maskin producerat smakade bra.

 

Egentligen skulle jag i skrivande stund göra en grej. Men jag är för ful, För trasig för att göra ett värdigt intryck. istället gör jag det jag är bäst på odlar självhatet gråter känner paniken gro inom mig.

Relationer kan ge mycket lycka, men ofta betalas en relation med minst lika mycket sorg. En person måste vara stark för att klara av att medvetet ge sig in i den typen av spel.

Jag är svag.

Men inte destomindre svartsjuk inför, och faschinerad av dom som har det som krävs för att ta risken. Det tyder på en för mig oerhörd styrka. Ett privilegium.

hur kan en öht hitta viljan att gå upp på morgonen. jag hittar den ingenstans. det enda som finns att se framemot efter att en  har vaknat är misslyckanden och en dag helt lik gårdagen. Det skulle vara vädret som skiljde. Men vad är det att hänga upp livet på.

det enda jag av livet är att inte känna ångest över min kropp, oförmågan att förverkliga något eller omöjligheten i att hitta ett glädjande intresse som medför någon form av kreativ stimulans utan konstanta ångestinslag. Men en dag kan inte erbjuda något sånt.

varför göra ett så medvetet val för att förstöra sig själv. korkat. ni sa det skulle kännas bra, det känns bara fruktansvärt. och från uni är det fortsatt tyst inget konstigt där.

borde börja försöka få ny remiss till utredning också. men alla tidigare erfarenheter säger mig att det är bästa att låta bli. att aldrig igen hoppas på nå bra och slås ned av verkligheten.

vill göra scones. det så sjukt dåligt för blodvärdet och kroppen men så gott. kanske lika bra att jag inte har råd.

varför får jag så sjukt ont, typ kroniskt molande smärta, i hela buken och en bra bit upp i bröstkorgen när jag inte hetsäter konstant. Varför gör det så vansinnigt fysiskt ont att bara äta tre gånger om dagen?

Mot dumhet finns ingen medicin, fakta och argument biter inte på presumtiva F! väljare. Skrämmande att media okritiskt haussat dem så mycket. Det är ett samhällsfarligt parti. Men den rosa förpakningen säljer bra. Måtte de inte få något inflytande alls. Men så är jag inte blodröd kommunist heller.

jag har givit upp på psykvården. fått tag i en vettig läkare, som var nyanställd. det gjorde att jag under en liten liten stund kände att fan det kan nog gå.... sen kom verkligheten ikapp. För vad hjälper det när ingen annan vill lyfta ett finger. Inte träffat en enda vettig psykolog vare sig före eller efter jag blev utslängd från utedningsteamet i huddinge eller det i allingsås.

 

en dag, en månad, ett år, ett decenium. livet rinner mellan mina fingrar och kommer aldrig gå att förändra. det började fel och kommer så fortsätta. det enda jag ville var att kunna dela allt med någon.
men de vet jag nu att så aldrig kan bli. det är accepterat och begravt.

 

you could have it all. My empire of dirt. I will let you down

Demokrati. Att anfalla en politiker är att utföra ett illdåd, det spelar det ingen som helst roll om det är en tårta, kniv, sopor eller en kula.

Det går inte att le och säga lite överseende, men det var ju bara en tårta. Det är ett illdåd och en attack på demokratin och var människas rätt att tycka olika.

Det finns många politiker som tänkt, tack för tårtan. Men det finns fler som inte säger något alls, Anna Lindh, Olof Palme, Ronald Reagan, Martin Luther King, Malcom X listan är lång.

Jag är ledsen, men jag ser ingenting förlåtande, oavsett vilken politiker som blir drabbad, nästa gång är det kanske en kula i din politiker, tycker du att det skulle vara lika ballt, roligt och rätt då?

Varför är det en omöjlighet att ge sig själv uppmuntran. Att glädjas över meningslöst lidande.

jag tränar varje dag. det sägs att det ska vara bra. Det är enbart fruktansvärt. Jag kan inte se vad som skulle vara så bra.

Jag blir inte starkare. Jag blir inte smalare. Jag får inta bättre kondition. Jag blir inte gladare. Jag blir ingenting av det alla ävdar kommer av träning.

Men det kanske bara är så det ska vara. Det kanske bara är masokister som tränar.. fan vet jag.

jag tränar ändå. Det är ju ändå tidsödande och ger något att hävda att tid lagts på.

kanske är jag bara för dum för att förstå vad som ska vara så bra. för dum för att lura mig själv till att det skulle vara något bra.

jag vet inte. fel har jag säkert i alla fall. det har jag ju alltid när det kommer till viktiga existentiella saker.

 

Fem hundra pengar, kunde ju inte bara lämna den... och bättre leva påkaffe än hetsäta.

Skatteåterbäring är enbart för dom som kan sin skatteflykt... jag menar skatteplanering

Älskade väder <3

 För inte har den arabiska våren gjort mycket positivt än... libyen är helt kört. I egypten utreds krigsbrotten travade på hög utförda av de "demokratiska" regeringar som avlöst varandra. I syrien är allt som vanligt. Irak är helt förlorat. i Yemen gick det åt helvette i Sudan lika så. och i de övriga länderna hände ytterst lite av vad folket ville.

 

ISIS är dom ända som faktiskt kan se sig som vinnare.

 #heinsight

 

jag tror att jag mått bättre om jag var mig själv. om jag var en del av ett relationsmosaik. om jag hade en plats av betydelse i ert samhälle.  men det är bara vad jag tror och jag tror alltid fel.

 

- Tycker du att utsläppen av koldioxid i världen är för höga?
- Ja!
- Klimatkompenserade du när du köpte flygbiljetten?
- Nej det kanske jag borde ha gjort....
... och så undrar människor varför allt går åt helvette... Men det är enklare att hävda att en står för något än att faktiskt bry sig.

 

Blir mer och mer övertygad av att det inte är så långt mellan nationalsocialismen och internationalsocialismen som deras företrädare vill ge sken av.
Båda sidor är för användandet av ickedemokratiska värden för att tysta sina meningsmotståndare. Båda sidor vill se en sosialistisk samhällstruktur. Båda sidor förnekar sin historia och har tjogvis med massmord till sin ideologis ära i sina troféskåp. Båda sidor hävdar självförsvar för att motivativera renandet av den politiska samhällskroppen.Båda sidor är precis lika vidriga att ha att göra med.

 

Jag tror inte att jag klarar av det här och det är väl kanske lika bra. Det finns en lättnad i att ge upp. Man kan slappna av. Inget spelar någon roll. Om inget spelar någon roll finns det inget anledning att vara ledsen alls. Hur fan gö rman egenlitgen för att släppa taget och skita i allt?

 

Tycker att tanken på herrunderdelar på mig själv är rätt obehaglig, ger mig dysfori osv och då jag även tuckar så fyller inte herrskurna benklder och underkläder någon praktisk funktion i mina ögon. Jag skulle inte känna mig speciellt feminin eller bekväm i det heller.

 

Fan vad jag stör mig på vegetarianer... inte ät kött för att djuren behandlas illa?
Men är medveten om hur kläderna du har på dig görs? Om barnarbetarna som gör din choklad, teet och dina importerade grönsaker? Företag som sätter upp staket runt deras byggnader för att de anställde hoppar därifrån för att det är en mardröm där inne, för att du ska få din mobil.
Dom skiter du fullständigt i? ... jösses

 

Samtliga partier är nu eniga om att transpersoner bör läggas till i lagen om hets mot folkgrupp. Det kan dock bli verklighet först 2018 då en grundlagsändring krävs.

Ibland tror jag att vänskap bara blir viktigare och viktigare i denna värld av utbytbarhet och minskande mänskligt värde. Då kan nog något som en relation utgöra en motpol i något bestående och tryggt. Men vad vet jag. Kanske är det bara desperationen som ter sig i ännu en tanke.

 

Sverige kommer aldrig att drabbas av ett krig... och det har ni helt rätt i. som de flesta fick lära sig när vi var små, det aldrig är ens fel att två träter. Sverige kan bli okuperat däremot. Men hamna i krig, knappast. För att ha ett krig krävs två stridande parter. Sverige kommer aldrig att kunna bli en av dom. Inte med det här folket och det här politiska etablisemanget.

 

Den som lever i övertygelsen att en militär enbart dödar människor, torde också leva i övertygelsen att poliser enbart dricker kaffe och slår invandrare somenkulgrej, att brandmän enbart räddar katter ur träd, att banktänstemän enbart är svin, att politiskt våld är ohygligt fel fast bara ibland. Ja listan över trångsynthet och idioti kan bli lång.

 

Tjuvlyssnat på allmänheten. Hör en kille på pendeltåget som trött beskriver sitt jobb med att "de har mig i koppel hela tiden". Tråkigt för honom men... Oj oj oj. Folk är så tokiga alltså, begriper ju ingenting. Jag skulle bli jätteglad om jag fick va i koppel hela dagarna på mitt jobb.

 

Att betala för ett vattenbombnimgsflygplan tror jag ingen är berädd att göra. Besättningar ska tränas kontinueligt, löner ska betalas och oringar ska smörjas... Det handlar om många och åter många miljoner kronor per år som vi kan lägga på annat. Skolor exempelvis, eller betydligt mångsidigare helikoptrar, eller varför inte bara mer resurser till rtj över lag, För vi kommer inte behöva den typen av flygplan så ofta att priset för systemet kommer att vara försvarbart av någon regering. Men nej, populismen vet inga gränser och samhällsekonomi har aldrig varit av intresse för valfläskhärsknapolitiker.

Under morgonen har furtiotalet anställda från R3-plutonen (räddning, röjning, reparation 23:e flygbaskompaniet, i en nästan två kilometer lång karavan av krigsmateriel varit på march mot området mellan sala och fagersta.

På sätt och vis hoppas jag att Romson, Fridolin och deras anhängare skäms över denna gest av med mänsklighet och ansvarstagande, det bör dom göra om dom inte är vidriga och lögnaktiva inkoncekventa människor. Det kommer dock inte inträffa, så insiktsfulla är inte den sortens människor.

Jag hoppas däremot att alla drabbade ges det stöd dom behöver av sämhället och jag kräver att alla dom som arbetar med släckningen, profetionellt så väl som ideellt får det erkännande som dom förtjänar. Jag är dock tveksam till att även det skulle inträffa. Det är inte den sortens samhälle några verkar sträva efter längre.

- ta ansvar för sina egna handlingar
- respektera andra och deras åsikter och aggernade
- sammarbeta med andra oavsett vem eller vilka de är
- vara disciplinerade i vårt förhålande mot de, som inte tycker och tänker på samma sätt och som ibland eller alltid gör direkt dumma saker.

- visa att det finns plats för samtal i alla typer av frågor hur främmande de än må vara.

 

Annars blir det som i den svenska dysfunktionella och enbart hycklerifylda politiken, där humanism och demokrati inte är begrepp som har någon reell betydelse.

Finns några större brister dock.

varför är inte Fridolin eller Romson och skapar fred genom dialog, tvivlar ni på er övertygelse?

 

Borde ni verkligen svika era sympatisörer och väljare?

 

Har ni inget intresse av att bespara en demokrati från att förstöras av totalitära krafter?

 

Hur många ska behöva dö innan det är dags för er att börja snacka bort krigen och totalitarismen?

Där ju inte direkt få länder som behöver få ett besök av Miljöpartiets fredssnackare heller....

... för att nämna några länder som Miljöpartiet skulle kunna rädda, om dom bara ville. Miljöpartiet vet ju ändå sedan länge vad som krävs för att skapa fred i dessa typer av konfliktområden. Så vad är det som hidrar er egentligen... vadan denna handlingsförlamning. Det är ju bara att snacka bort eländet, det har ni ju hävdat i decenier....

 

Är ni över huvudtaget intreserade av att skapa utvecka och bevara fred i länder....

att borgarna inte är det är jag fine med, kärnan i deras politik är ändå att skita i allt.

Varför bjuder SVT in experter för att prata i tv, men istället skriver i manus att ankaret ska tala i manus på experten och ständigt avbryta?
Varför är det så mycket faktafel i det som korespondenterna säger?
Varför anser SVT att en journalist måste skickas till USA för att intervjua en tidigare självmordsbenägen person, när det finns många med den erfarenheten i Sverige?
Varför är alldeles för många svenska journalister så fruktansvärt dåliga?
Så många frågor utan  svar...

 

Ticking away the moments that make up a dull day you fritter and waste the hours in an offhand way. Kicking around on a piece of ground in your home town waiting for someone or something to show you the way.

Tired of lying in the sunshine staying home to watch the rain. You are young and life is long and there is time to kill today. And then one day you find ten years have got behind you. No one told you when to run, you missed the starting gun.

So you run and you run to catch up with the sun but it's sinking racing around to come up behind you again. The sun is the same in a relative way but you're older, shorter of breath and one day closer to death.

Every year is getting shorter never seem to find the time. Plans that either come to naught or half a page of scribbled lines hanging on in quiet desperation is the English way. The time is gone, the song is over, thought I had something more to say.

 ... men det kan köpa möjligheterna att uppleva glädje, och den insiktsfulle vet, att glädje är vad som skapar lycka.

 

Personligen så vet jag att jag skulel vara lycklig om jag kunde ängna mig åt modellfotografering.

 

Om jag hade pengar för att köpa en bostad för att skapa något att kalla ett hem, då skulle jag bli lycklig. Om jag hade råd att köpa en gård långt ut på landet och spendera min tid i livet med ärligt arbete, då skule jag bli lycklig.

 

Om hade möjligheten att ensamsegla över atlanten då skulle jag bli lycklig. Hade jag haft möjligheten att göra det i sälskap emd någon annan hade jag varit änn lyckligare. Pengar är grunden för möjligheten, den lilla glädjen.

Så kom inte och säg att pengar inte kan köpa lycka. Det är enbart ett tecken på din insiktslöshet. För med pengar kommer möjlgiheter, och det är möjligheterna som är skillnaden på att förverkliga en dröm och på att leva och dö i sorg.

 

Men jag har säkert bara missuppfattat som vanligt.

Här har ni riktlinjer för hur man i ett av rikets län bedömmer suicidrisk

"Kända riskfaktorer :
tidigare suicidförsök
psykisk sjukdom (depression,psykos,ångestsjukdom,instabil utagerande personlighet)
krisreaktion
manligt kön
social stress
ensamhetsproblematik
beroendeproblematik
visad destruktivitet
kronisk smärta,äldre patient"

Med tanke på den oerhört höga självmordsfrekvensen som finns bland transsexuella som inte får vård så vill jag påstå att något saknas. Vågar påstå att faktorn könsdysfori påverkar i långt högre utsträckning än "manligt kön".

Efter att ha försökt få hjälp med mina självmordstankar i snart tio år år och bara fått det bortviftat så har jag nog hittat den bristande länken. Det kan nog rädda liv, om psykiatrin tog HBTQ-patienter på allvar.... om psykiatrin tog några av sina patienter på allvar.

Fått tag i en vettig läkare, som var nyanställd. Men vad hjälper det när ingen annan vill lyfta ett finger. Inte träffat en enda vettig psykolog sedan jag blev utslängd från utedningsteamet i huddinge.

Jag har inte råd med att ge upp på vården. Ångesten och tvångstankarna om självmord sitter i. Antingen så är jag fullständigt frisk och bara slösar deras resurser, eller så är jag så väldigt sjuk att de inte kan hjälpa mig....

Ger jag upp vården så kommer allt haverera, redan nu kan jag inte studera i mitt skick.

Däremot skriver psykiatrin mer än gärna ut narkotika till en.