Amaranth

Om ingenting förbättras så kommer jag att ha arbetat sammanlagt sju veckor när året är över. Det är dessutom ideellt... så det är ju inte som att det ger en möjligthet till något av det som anses viktigt.

Det är rätt svårt att hitta arbete när en aldrig haft något riktigt arbete.

Det är rätt svårt att hitta relationer när en varken har arbete, utbildning, storartade sociala färdigheter eller genomförbara fritidsintressen.

Men inte är jag bitter för det. Nej då. Tänk hur enkelt och fruktansvärt dötrist och tråkigt livet hade varit om saker och ting gick bra.

Hur tråkigt skulle det inte vara att kunna göra något med någon annan någon gång. Eller kunna betala hyran utan att oroa sig över om det kommer finnas pengar över till mat. Nej det hade ju varit fruktansvärt tråkigt... Nej kanske bara skulle vara glad och lycklig istället över att inte ha något att förlora.

Länsstyrelsen var på besök under dagen för att göra en översyn av det arbete spm ännu gjorts..

Dom lite så där nöjda över att endast en tredjedel av allt som skulle gjorts under den treoriga projektplanen blivit gjort.

Och jag är inte förvånad. Men så har jag heller inget att säga till om. Takten bestäms av en hög grad dumsnålhet.

Utan problem hade det gått att göra klart tidigare och öven upprätta en plan för att bibehålla den återtagna marken.

Men nej. Istället ska nu ännu ett projekt startas. Det att dika och stensätta diken där de gammla slammatigen.

Två projekt på samma gång. som förväntas bli utförda med ibland inte alls ändamålsenlig utrustning och onödigt många handpåläggningar.

Men det lär väll mjölkas ut mer bidragspengar som kan läggas på annat.. och det är ju bra för andra delar av verksamheten.

Det är så ofta som jag tänker på hurbra livet vore omd et gick att leva på att bevara och återskapa kulturmiljöer.

Men verkligheten är en annan. gemene människas faktiska intresse ger en lönsamhet som inte är reel.

Men gratisarbete är också arbete. Eller i alla fall en möjlighet att fly verkligheten och gör det som en faktiskt vill.

Det går visserligen inte så länge innan verkligheten gör sig påmind hur långt från den en försöker komma. Men ändå.

Nej i den bästa av världar hade kanske även sånna som jag kunnat ha ett arbete att överleva på. Men världen kan aldrig bli en bra plats. Hur mycket vilja som än läggs ned av alla som egentligen inte bryr sig.

Det är långt mellan känslan det här är ju bra, och att faktiskt sätta sig in i och förstå vad som behövs göras för den känslan. Alldeles för långt för gemene idiot.

Nuvarande projekt är inne på sitt femte år. takten är allt för låg och investeringarna långt från tillräckliga.

Men det är ok. Några veckors verklighetsflykt varje år är bättre än inga alls.

1. Fysiologiska behov (mat, vatten,föda,fysisk hälsa),

 

2. Säkerhet (behov av att känna sig trygg från fara),

3. Tillhörighet och kärlek (behov av positiva och kärleksfulla relationer med andra människor),

4. Uppskattning och självkänsla (behov av att känna sig uppskattad och värdefull),

 

5. Självförverkligande (behov av att utveckla och förverkliga sin inneboende potential)

Själv är jag på steg ett. På vilket är du?

 

Tänkt på betydelsen av att ha någon att vara "snygg" inför. Som obotliga tjuvlyssnare och facebook och bloggföljare har jag fått uppfattningen om att de absolut flesta lägger mest tid på sitt utseende när dom söker efter någon.

Mycket tid och energi lägs på träning, bra kost och väl vald klädsel. Sedan hittas en sambo och fram smyger sambokilon och lite mindre ambitiösa klädval och mindre omfattande uteliv

Själv är jag tvärt om. Jag måste ha en person att visa mig snygg för om jag ska hitta den där motivationen att träna, äta bra bekosta ett uteliv och i största allmänhet hålla upp mitt appearance.

Givetvis finns fördelar med båda personlighetstyperna. Den som medvetet eller omedvetet lägger mycket tid på sitt appearance har ju betydligt lättare att hitta en sambo. Samtidigt som alla energi som lags ned på att se så bra ut som möjligt kan vara helt onödig och resultatlös.

Även om jag är en person som behvöer mottivation utifrån så ligger jag itne på latsidan. Men hela tiden mår jag dåligt över att jag tvingar mig själv göra något som kan vara bra, men som inte visat på något annat än psykisk och fysisk smärta.

Problemet känner jag är att det är svårt att byta personlighet. Eller ens mötas halvvägs. Det hade ju varit fint om det gick att träna och klä sig bra enkom för att det var roligt.

På samma sätt hade det nog varit bra att jobba lika mycket på sitt appearance för att behålla den sambo en hittat efter all anstränging. istället för att gå över till sambolivet är nice och slappt och större ansträngingar behövs ej.

Men livet och verkligheten ska vara svårt att vara del av.

Idag går givetvis många tankar till Horner och nära anhöriga. Vanligtvis när någon journalist, demoniserad av sina kolleger går bort tänker jag bara "jaha" och fortsätter till nästa artikel. Men med Horner är det fan i mig annorlunda.

Jag tänker sällan höga tankar om journalister, men Horner var briliant, undantaget som stod långt över sina kollegers förmåga. Ständigt levererande lite bättre analyser och litera bilder av händelser.

 

Horner visade gång på gång vad riktig journalistik handlar om. Något vi tyvärr inte får se särskilt ofta. Och med all sannolikhet kommer att se mindre av nu.

Nu har han fallit offer för en av sina kanske främsta egenskaper, att alltid vara där det händer. Det är en sorgsen dag idag.

Men det är väll tyvärr så att den som visar störst mod och strider tapprast även riskerar att vara den som faller tidigt.

 

- + -

 

Före lunch var dock den stora tanken en av de vanliga... jag är introvert som satan, har celluliter överallt och pendlar mellan att leva på bara kaffe och hetsäta och få panikångest över att äta någonting som innehåller färgämnen och annat skit.

Vissa dagar rör det mig inte alls, andra dagar ligger jag orörlig på mattan och tänker "Om jag var utåtriktad, tajt som en fjortonåring och inte vetat något annat än att jogga en mil varje morgon och äta tre bra mål om dagen."

De dagarna då fuluniformen är på, som en blöt kvävande filt över kroppen... tittar på andra i min omgivning, och skäms. Skäms för att jag är så jävla svag och istället för att lyckas göra något åt mina tillkortakommanden bara misslyckas och tjurar.

Jag vet att det tar fram det sämsta i mig. Det finns ingenting så fult och vidrigt som avundsjuka allra minst stark sådan. För att inte tala om drömmar. Men jag är för svag för att inte ens skämmas över mig själv eller känna avund gentemot andra.

Eller gästinlägg från Amaranths dotterblogg Unchained.

Livet det flyr och det finns ingen chans att komma ikapp. De dagar som passerat kommer aldrig tillbaka och alla de dagar som fyllts av tomhet och misslyckanden kommer alltid stå där. Jag kan inte må annat än dåligt över att jag har slösat bort de senaste typ åtta åren på ingenting. Åtminstone inget som jag kan forma till något värdigt.

Det är synd att det inte går att byta ett missbruk mot ett annat. Behändigt skulle det vara. Till och med att vara beroende av att springa tjugo mil i veckan hade varit bättre än att tycka att det är bra att äta när man är hungrig och sedan inte kunna förmå sig själv att sluta äta när en känner sig mätt.

Klarar inte av att leva med mig själv. Det finns inget positivt i att ha sig själv, allt är bara problem ett enda stor jävla fel. Det kommer aldrig bli bra. Jag klarar inte ens av att sova.

Vissa väljer att lägga alla sina pengar på kläder någon annan på teknikprylar, skidåkning eller inredning. Vid sidan av fotografin tillhör jag det sistnämnda, det är mitt brinnande intresse.
 
Jag skulle kunna köpa allt, gammalt som nytt. Billigt och dyrt och älskar andrahandsmarkaden. Där kan man fynda ordentligt. Det finns ingen anledning egeentligen att alltid köpa nytt. Det finns verkligen ingen anledning. För det finns så enormt mycket att hitta i andrahand.
 
Visst, ibland blir det kanske fel. Det är inte så lätt att se om hur saker och ting ser ut innan det kommer på plats. Det är inte lika lätt att byta ett ihopmonterat skåp som ett par jeans. Men det är en del av grejen.

Jag tycker inte bara om att inreda ett hem, Nej det hade varit för  begränsande. Lika mycket tycker jag om att konstruera och uppföra ett hem. Ett förverkligande av en tanke om någonting närmast fulländat.

Mitt hem hade kunnat vara min trygghet, en plats där jag trivas och har det ständigt fint. För någon annan är det viktigt att ha dom senaste jeansen, bästa skidorna eller den där teknikprylen. Men det är fruktansvärt att leva med att det jag verkligen älskar är omöjligt att göra.

Alldeles för ofta går jämlikhetsdebatter mot ett och samma håll: "radera alla skillnader mellan allt så är inget olikt det andra och då jämlikt". Det tycker jag är problematiskt, istället för att erkänna skillnaderna hos människor men fortfarande värdera dom lika - om man nu ska utgå från demokratiska principer. Men jag vet ju tyvärr att demokrati endast är ett mode ord i de engagerades agendor.

Något jag stör mig grovt på i dag är Attefall:s (inrikesminister tillika bostadsminister) attack på Ingves (riksbankschef). Sverige har en av västvärldens mest politiskt styrda riksbanker. Vilket i sig är ytterst problematiskt. Och det är det som blir så väldigt tydligt när vi har Ingves å ena sidan som gör allt för att utföra sitt uppdrag och Attefall å andra, som inte verkar ha någon som helst aning om vad sitt uppdrag går ut på...

En teknokrati kommer alltid bli bättre än den skit det här landet insjuknat i. Kom igen liksom, på allvar, är verkligen pajsarna i riksdagshuset de bästa, klokaste och förankrade människor att leda ett land. Jag har länge tvivlat och kommer så fortsätta för det är fan inte mycket genomtänkt som kommer ur deras maktgiriga händer.

-We're willing to wipe the slate clean, give you a fresh start. All that we're asking in return is your cooperation in bringing a known terrorist to justice.

-Yeah. Well, that sounds like a pretty good deal. But I think I may have a better one. How about, I give you the finger.

Regeringen är överens om att se över åldersgränsen för att byta juridiskt kön, och helt plötsligt är regeringen bättre än rfsl. Regeringen driver trotts allt en viktig könsfråga. En fråga som rfsl för länge sedan övergett tillförmån för den betydligt mer populistiskt viktiga frågan om utvisning av flyktingar. Det trodde jag aldrig att jag skulle kunna skriva om den här regeringen.

Om året säger horoskopmakaren att, En mycket viktig person i ditt liv håller på att missa dig. Du känner ännu inte personen i fråga, men om du inte sköter dina kort rätt kommer ni passera varandra och era liv kommer aldrig bli som det var menat.

Personen är äldre än dig och kemi kommer uppstå första gången ni ses, vilket kommer ske i samband med en kö av något slag. För att du inte ska gå miste om detta måste du leva efter epitetet; the power of now, år 2014. Skjut inte upp något.

Det började som en religiös tradition med fokus på att sammansvetsa familjen. Precis som söndagarna handlade julen om att ge familjen tid tillsammans och reflektera över och leva efter vissa kärnvärden, men det försvann någonstans under resans gång.

 

För konsumtion är så mycket roligare, och viktigare för den moderna människan. Ett av vår tids främsta sätt för att visa uppskattning och kärlek är i dag direkt genom konsumtion.

Men om du nu väljer att ge julklappar till någon, fundera över varför, fundera över om syftet av det du ger.

Om du vill visa uppskattning kanske den bästa julklapp är den där saken som personen önskat sig för ett halvår sedan, då visar du på att du verkligen har omtanke för personen. Vad är syftet med din julklapp, är det att visa en person upskattning, eller är det inte mer än en avbockning på en lista.

Vad jag vill ha sagt är nog att det är viktigare att faktiskt visa omtanke än att ge något materiellt. Och om det rä någo av omtanke du ger, då ska det också vara för att du ger personen precis lika mycket omtanke resten av året. Annars är risken åter stor att det inte uppfattas som mer än en innehållslös artighetshandling

Har länge tänkt att starbuks är ju så väldigt hypat i hela västvärlden av min generation så när jag nu kom ned till Stockholm tänkte jag att då prövar jag deras... det feinns inget ord för besvikelsen.

Jag blir sällan sur men allvarligt talat, det där kaffet var inte värt pengarna över huvudtaget,  än mindre köandet. Nej vill jag ha kaffeliknande dryck av den sorten så är nog kaffet på seven-eleven vid åsö bättre, billigare om inte annat.

 

Det taremot att säga det men till och med gyllenemåsens kaffe är bättre...

Lämnade min nästan fulla kopp och gick till mitt gammla stamhak vid hörnet mot spår 8 istället. Dom tjejorna går att lita på. Alltid perfekt och välsmakande oavsett val. Det är kaffe, inte blaskvatten med antydan av tjära och stenkol...

Det finns mycket jag över huvudtaget inte kan förstå mig på i det moderna samhället... hypen över detta misslyckande är en av dom. Men nu är det testat i alla fall, så fördom kan jag inte bli anklagad för.

På vägen hem ska jag se på krügers lidanden och öde.

Ivar: Vart har du lärt dig skjuta?
Tuula. När jag var tolv låg jag med en skarpladdad pistol under huvudkudden... I fall att de röda skulle komma.
Ivar: Vad skulle du göra då?
Tuula: Skjuta mig själv.

Bra miniserie från en tid då tvlicenspengarna faktiskt gick till någonting som Sveriges television själva skapade med ett stort öga för kvalitet snarare än "hur mycket skit kan vi köpa för monopolpengarna våra bulvaner tvingat av folket"

I håligheten där mitt hjärta en gång fanns känner man fortfarande efterskalvet av vad de kallar kärlek. Från taket till mitt sönderbombade kastell hissas det totala nederlagets nattsvarta banér.

Allting är förlorat hör jag kommunikéerna ekande skrika mellan rummets väggar. Jag kan inte annat än med trofast och fullständig lojalitet hänge mig åt utrotandet av allt som en gång var gott.

Trodde fienden stod utanför murarna, men den fanns här hela tiden. På andra sidan spegelbilden. Där är nu den förtvivlade frontlinjen, och nyheterna, dem är inget annat än olycksbådande.

Kärleken segrade. Döende ligger jag bland en gång stora män kvar på tapperhetens och undergångens fält.

För vi gick i strid och du var vårt pris. Knäppte med ett finger och såg oss falla i led efter led. Vår fiende var oss övermäktig.

 

Alldeles för ofta, varje gång faktiskt. Som någon får läsa att jag är transsexuell och mår fruktansvärt av det så blir reaktionerna de samma, det är väll bara att klä dig kvinnligt så kommer du att må bättre.

Om det ändå vore så enkelt. Jag tror att väldigt många blandar ihop transvestitism och transsexualitet lite halvt omedvetet. Jag tror att det dels har att göra med den svenska benämningen transsexualitet.

Transsexualitet om man bryter upp det, är något som har med sexualitet att göra. Tar man däremot engelskans transgender, så har det med gender, alltså kön att göra.

Jag föredrar att säga transkön för det är vad de handlar om, kön. Kläder gör ingen skillnad. Det finns inget kön i kläder. En representationen av en identitet, ja absolut, men kön, nej.

Att bryta mot samhälleliga normer, kan för många säkert vara väldigt kul. Men det är inte något som förändrar könet. Normer har inte med biologi att göra, även om det är mångas direkta övertygelse.

Det enda som skulle kunna göra att jag accepterade mig själv skulle vara att vakna i en kropp som rent anatomisk överensstämde med min självbild. Även om jag vet att det är en omöjlighet så är självhatet det enda som gror i mig.

Men dessa tankar är jag ensam om.

Arbetslöshet är mer och mer att likna vid en spöktågstation där tågen sedan länge slutat följa någon tidtabell.

 

Ändå sker allting enligt samma invanda mönster. Den som vill resa någonstans, och vem vill väl stanna hemma när det är detsamma som att inte ha någon framtid, måste köa till någon av biljettluckorna där det delas ut biljetter till tåg som för det mesta ändå är överfulla eller inte längre går i den angivna riktningen.

 

I biljettluckan står utbildningstjänstemännen och delar, som om ingenting hade förändrats, med sina stora byråkratiska nävar ut biljetter med destination ingenstans.

 

Dom håller den evigt växande kön av resande som bildas i vänthallen i schack med ett hotfullt, utan biljett kommer ni aldrig på tåget! och det är allt man får veta, ingen biljett ingen resa, någon destination, det behövs inte, bara man har en biljett så löser sig allt.

Partisk som jag är brukar jag försöka övertyga mig själv om att jag är snäll. Men jag kan inte bevisa det för någon, och uppfattas inte som en snäll. Det enda troliga är att jag är en riktigt elak individ som inte förtjänar något av andra.

Har helt har en usel personlighet och borde acceptera det istället för att försöka mig på alla patetiska försök till att visa andra något jag inte är. Kanske skulle vara lite konstruktivt att bara acceptera världen.

Ibland brukar jag önska mig en vän. Eller i alla fall någon person som frivilligt vill vara i min närhet.

 

Det är synd att jag inte kan prata med människor. Att jag inte har några av de sociala färdigheter som krävs för att lyckas lära känna någon. Eller ens charmant nog för att arbeta med under en timme eller två. Många är dom bilder som aldrig någonsin kommer att kunna tas.

 

Men jag klandrar ingen. Jag har förståelse för varför människor kräver att få något värdefullt av sin spenderade tid. Men det ger mig bara ångest att tänka på. Och alla idéer och timmar som spenderats i drömmar, dom kommer aldrig att betyda någonting.

Ibland önskar jag att jag vara den jag vill vara. Den jag känner mig själv som. Drömma ska man, stort, orealistiskt, verklighetsfrånvänt, då blir man lycklig, bara man har sina drömmar.

 

Vet att jag komer tillbaka till det här alldeles för ofta, men fotografin är nog det enda intresse någon annan skulle kunna dela. Vem skulle få för sig att intresera sig för säkerhetspolitik, statsvetande, sociologi och annat blaha för att förstå sig på varför saker i samhället...

 

Med lite insikt skulle det ju bli omöjligt att vara lycklig, och olycklig vill ju ingen vara...

Ångestfyllda dagar behöver man tänka på annat, hade exempelvis varit kul att baka.

 

 

Funderar på att läsa klart Konstrutionen av en stormakt en avhandling om Sveriges kungamakt, skattebönderna och statsbildningen under 1600-talets förstas hälft.

 

Men först ska jag läsa klart Dahlströms eminenta lilla bok Tango för enbenta.

 

Vill till Stockholm. Behöver se något annat. Behöver omväxlingen som ändå finns i en riktigt stor ångestgrop. Men det är en vilja som bara är att överge på en gång.

 

Näsa inlägg kan bli... intressant. Så ni vet.

Lite gladare i dag då jag blivit prickfri i hyresvärdens register (men värden eller tre- lingon har gjort något fel...). men man ska vara glad för det lilla. Försöka i alla fall.

Amaranth förstår inte hur kroppen sin fungerar. Det är tre minusgrader ute och trotts att jag inte hade mer på överkroppen än en tunn skaljacka och en än tunnare tröja så lackar svetten ur varenda por... HUUUUUR är det möjligt? Värdelösa skitkropp.

Kände inte att jag och min morgonkoma kom överens de första timmarna i dag. Var till universitetet på öppen föreläsning om ledning. Lyssnade inte på föreläsaren, inte fören hon sa något om "... toppa från botten..." vedertaget maktutövande även bland sandlådor och lagrum. oh my naughty mind

I morgon är en ny dag för att fly verkligheten. Men innan dess måste jag ringa och försöka få till en delbetalning på en skuld jag har. jobbigt. Borde tvätta också.. och städa lite.. och hitta på någon middag.

 

Hon kommer om natten. Tynger över bröstet. Kroppen fylls av oro. En långsam kvävning. Uppvaknande i panik.

Tydligen var sörningsjouren hos mig vid två tillfällen samma natt för att någon tyckte att det lät för jävla mycket från min lägenhet. Störningsjouren har lämnat vidare till värden att så var fallet...

Några tankar:

Varför anklagas jag för detta befängda påhitt när jag påstådda natt befann mig femtiofem 55 mil från min lägenhet?

Om det vore så att det är den nya roomien som haft fest (vilket är troligare) varför adreseras jag över huvudtaget?

Vad har störningsjouren för (upenbarligen ingen alls mad tanke på att dom talat med mig två gånger utan att jag varit närvarande) rutin för att säkerställa att den de talar med är den denne utger sig för att vara?

Jag blir så jävla förbannad.

Har lovat mig själv att tala till värden i morgon på mitt bästa humör. Troligen kommer det inte alls gå för blodtrycket har redan paserat skalan.. men det blir säkert ok. Jävla moggisar kan dom inte bra gå och dö allihop bara göra världen en enda liten tjänst och typ dö.

Jag kan inte nog understryka hur förbannad och ledsen jag är i detta nu.