Amaranth

... eller kanske snarare frånvaron av den. hos mig och andra. Att kunna leva ut är så fjärran. En relation där allt är normalt. Omöjligt att hitta. Introverta och sjuka är oönskade det är att acceptera.

Utan att kunna hitta, ens klara av att skapa den mest ytliga vaniljaktig vänskap, är en djupare vänskap omöjlig. Att leva ska varken vara bra eller enkelt. Hade det varit enklare om jag fötts som tjej.. kroppslig.. identitesrätt, eller om jag kanske var en extrovert. Eller om jag kunde hantera mig själv. Vara mig själv. Eller i alla fall inte vara sämsta flickan med sämst social kompetens.

Lyckades i alla fall hålla fokus genom hela första föreläsningen på SU. Ska vara glad för det lilla. Ska bara hålla den styrkan uppe. vore onödigt att få för mycket frånvaro. Ska ta mig dit varje dag resten av hösten på något sätt. Fast det kan inte gå sämre än att det blir som vanligt.

Hoppas att det inte regnar och blåser lika demoraliserande på mig i morgon. att vara nyttig har sitt pris. Att ogilla kollektiva färdmedel lika så. för allvarligt det är fan inget annat än vidrigt att tvingas stå med näsan i andras armhålor... om en inte är miljöpartist förstås då är det bättre än glass i en sommarhage.

tjugofem år.. jag blir fan rädd över hur lång tid det är. Börjar bli dags att hitta den där första vännen snart. Eller varför inte lite romantik. eller gudförbjude både ock i samma person...

 

Det verkar inte vara för mig. Hur kan det vara så svårt att hitta.

 

Vet att vänskap är grymt sällsynt och troligen den dyrbaraste och finaste gåva som någon kan ge. Men det behöver väll inte bli omöjligt för det.

 

Kanske skulle sluta jaga något jag inte känner till och bara finna mig i min asociala situation istället. Det kan vara skönt att ge upp, också, då finns ingenting att förlora bara slappna av och äta kex.

Då hade jag haft energi över för något annat. Men varit tvungen att acceptera ensamheten.

 

Synd att jag är så jävla rädd för ensamhet bara.

(Varning, kan innehålla spår av okonventionella livstankar)

Jag behöver att du motiverar mig, att du lyckas locka fram den bästa varianten av mig som jag kan vara och att du motiverar mig till att vara henne.

Jag behöver att du kan vara stark när jag är svag, jag behöver att du står kvar när jag är totalt omöjlig.

Jag kommer för eller senare komma till en punkt där jag skjuter dig ifrån mig, trotsar varenda ord, jag kommer käfta emot.

Jag kan bli omöjlig, Vi kommer inte längre prata om att jag är olydig, men, istället för att piska mig blodig, istället för att ge upp, istället för allt det där du kommer vilja göra mot mig - Ta ett steg tillbaka, prata med mig, visa mig på nytt att du är värd att följa, att det är du som bestämmer, sen, sen får du göra allt det där andra du vill göra mot mig.

Jag behöver att du förstår att för mig är det inte något som slutar när vi lämnat sovrummet. Jag behöver att du förstår mitt behov av maktförskjutningen även annars, ja hela tiden. Jag behöver att du förstår att jag känner mig trygg när du bestämmer vardagliga saker åt mig.

Jag behöver känna att du ser mig som människa, med fel och brister, med egenheter och jobbigt bagage.

Jag behöver känna att du kan göra vad du vill med mig, men jag är också Gabriella som är barnsligt förtjust i design och färska jordgubbar med socker, och som ibland bara behöver kramas i timtal, och du ser det, och att det inte är fel med att vara bara Gabriella. (Nej jag har inte juridiskt bytt namn..än)

Jag behöver att du förstår att det enda som verkligen gör mig glad, är att göra dig glad.

Om det så är att är att plugga åtta timmar varje dag, ha på mig vissa kläder, spendera en timme varannan dag på gymmet eller säga en viss mening dagligen.

Det gör mig glad, för jag tänker på dig hela tiden jag gör som jag blivit tillsagd. Det gör mig glad, för jag vill ständigt utvecklas - för min skull och för din skull.

Jag behöver att du vill att jag ska utvecklas, att du ger feedback. Att du gärna lär mig nya saker, att du gärna ser mig lära mig nya saker. Att du kräver att jag lär mig nya saker. Att stå på samma ställe inte är ett alternativ.

Jag behöver att du ställer krav.

Jag behöver att du är såpass mycket över mig, att du är såpass viktig för mig, att den största rädsla jag har är att göra dig besviken. Att göra allt mina sinnen kan för att aldrig svika. För jag vill att du är stolt över mig.

Det behöver jag, och jag vet att jag inte ens har någonting att ge som är i närheten av allt du kommer ge mig. Det enda jag kan ge dig är min kärlek till dig.


Jag vågar inte ens tro att du finns. Hur mycket jag än önskar att vi skulle hitta varandra. Det få mig att må dåligt att veta att du kanske inte finns... och skulle du finnas, varför skulle du välja en så värdelös person som mig när det finns så många bättre.

Jag kommer aldrig att hitta den jag behöver. Lets face it, vad är chansen att det finns någon som skulle klara allt det där, plus alla mina andra brister, plus hela könsidentitetsfrågan, Och samtidigt inte sluta leva ditt eget liv till fullo...

 

Jag kommer aldrig att vinna mot vården. Aldrig. dom bästa åren av mitt liv har ändå redan passerat. Och det med råge även om jag med det senaste försöket skulle lyckas byta trenden... det är ändå en process som i den bästa av världar, tar tre år... det om inget går fel. Med min tur går ju tillsynes allt fel.

Visst kan jag självmedicinera, jag gör det... när jag har råd... de är den största nagel i ögat... det är otroligt hur dyrt det är... jag kan inte ha någon kontinuitet ens i det. Många är de månader i mitt liv då jag prioriterat hormoner före mat. Många är de månader då det varit tvärt om.

Det samtidigt som avslag efter avslag levererats. Det samtidigt som jag beviljades en gång men efter ett par månader slängdes ut.. jag var för trasig för att kunna bli hjälpt.

Jag plugga, som om det någonsin kommer att gå bra med allt annat i huvudet. Försöker hitta ett arbete en försörjning något att kunna betala allt med. Försöker skapa ett relationsmosaik med andra människor. Allt förgäves. Allt rasar samman då jag förblindas, kvävs av ångesten. Hittar mig själv på så djupt vatten att jag gång på gång försöker avsluta mitt liv bara för att hamna på sluten avdelning.

Jag har haft många viljor genom åren. Många tankar på vad jag vill göra med mitt liv. alla har dom försvunnit när verkligheten slagit mig i ansiktet. Varför kan inte något som ens könsidentitet för ändras lika enkelt. jag kommer aldrig. Aldrig att få något bra av det här livet. Jag kommer aldrig att se en kvinna när jag ställer mig framför spegeln. Jag kommer bara se samma monster som jag alltid sett.

Samtidigt kommer jag vara av samma bestämda vetskap. Samma självklara känslor som så länge jag varit självmedveten sagt att jo, jag är kvinna. Jag visste det som femåring. Jag vet det fortfarande. Då som nu vet jag att min kropp och mina sinnen inte hör ihop på något viss. Nu till skillnad från då kan jag beskriva det. Nu till skillnad från för tre år sedan kan jag erkänna det för mig själv.

Men vad hjälper det att jag vet. Vad hjälper det vad jag vill förändra i mitt liv. Hur hjälper alla dessa försök som enbart mynnar ut i lidande till att jag ska må bättre. De, det har jag ingen jävla aning om.

 

Aldrig kommer jag att hitta någon glädje i att leva det här livet. jag har inga svar. jag kan inte motivera fortsatt liv.

Min läkare har i dag skickat en ny remis till psykiater. Hur lång tid kommer det ta den här gången? Kan jag över huvudlaget hålla mig vid liv, och vore det ens värdigt att tillfoga mig själv ännu mer skada?

Måste sluta må dåligt av att se alla fina människor som tillsynes mår bra och är bekväma med sig själva. måste sluta må dåligt av det psykiskt så väl som fysiskt. men hur.

känner full maktlöshet. Vad jag än känner eller gör är det omöjligt att fly. Jag kan inte göra mig till något mer än en lögn.

snart snart är hela min gamla garderob utfasad. ute är det gamla skalet av överdriven manlighet. in en välavägd feminin blandning gjord av kännslan av vad som är fint. vad som passar min smak och inte tanken om att i första hand hålla en fasad.

Bara det kroppsliga fortsätter vara fel. ett fel som tränger bort allt annat. annatomiskt helt åt helvette.

jag vill bara må bra.

att motivera något vidare levande hänger nu på sjätte försöket, ett ok till behandling. jag klarar inte ännu ett nej.

 

vill hitta en vän. En person att prata med om allt. Någon att ses och fika leka handla flanera och skratta med. Någon som omsorgsfullt skulle lyssna även om uret så var halv fyra på morgonen. Om jag bara kunde förtjäna en sån relation.

Jag är så fruktansvärt less på det här livet. Ständigt äcklad av att jag tvingas leva i den här kroppen.

Äcklad över vetskapen att jag en dag kommer att dö. Jag kommer att dö, utan att någonsin ha sett mig själv i en bild, en skugga eller en reflektion.

 

Jag är så less och frustrerad över alla som hela tiden säger att det bara är att le och vara glad så kommer allting i livet att bli awesome.... Nej livet fungerar inte så.

Jag skulle vilja ha möjligheten, förmågan, att som tjej faktistk kunna ha en intim relation med en annan tjej. Men nej det kommer aldrig att vara möjligt. det är inte så min kropp är skapt. Nej verkligheten är en annan.

Jag skulle tycka om att faktiskt kunna känna formen av Min egen kropp, och fyllas av känslan att det här, det här är Min kropp.

 

Varför fick jag inte en kropp som hör till mina sinnen.

 

Det är ok antar jag. Alla kan väll inte leva med lycka.

 

Jag vill bara dö.

Här har ni riktlinjer för hur man i ett av rikets län bedömmer suicidrisk

"Kända riskfaktorer :
tidigare suicidförsök
psykisk sjukdom (depression,psykos,ångestsjukdom,instabil utagerande personlighet)
krisreaktion
manligt kön
social stress
ensamhetsproblematik
beroendeproblematik
visad destruktivitet
kronisk smärta,äldre patient"

Med tanke på den oerhört höga självmordsfrekvensen som finns bland transsexuella som inte får vård så vill jag påstå att något saknas. Vågar påstå att faktorn könsdysfori påverkar i långt högre utsträckning än "manligt kön".

Efter att ha försökt få hjälp med mina självmordstankar i snart tio år år och bara fått det bortviftat så har jag nog hittat den bristande länken. Det kan nog rädda liv, om psykiatrin tog HBTQ-patienter på allvar.... om psykiatrin tog några av sina patienter på allvar.

Fått tag i en vettig läkare, som var nyanställd. Men vad hjälper det när ingen annan vill lyfta ett finger. Inte träffat en enda vettig psykolog sedan jag blev utslängd från utedningsteamet i huddinge.

Jag har inte råd med att ge upp på vården. Ångesten och tvångstankarna om självmord sitter i. Antingen så är jag fullständigt frisk och bara slösar deras resurser, eller så är jag så väldigt sjuk att de inte kan hjälpa mig....

Ger jag upp vården så kommer allt haverera, redan nu kan jag inte studera i mitt skick.

Däremot skriver psykiatrin mer än gärna ut narkotika till en.

Vart har alla demokratiivrare som basunerade ut sin uppfattning när al-Gaddafi störtades, det bode ju bli dags för dessa människor att demonstrera igen.

Inte visste jag att troende muslimer var lika rädda för hundar som för grisar. nåväl varje dag ska väll bjuda på nya lärdomar.

Retarderade jävla vänsterretorikertroll, inget blir bättre av att försöka tiga ihjäl, det blåser bara upp till en betydligt starkare storm, även om den kommer senare.

Jag älskade fotografin som konstform. Älskade till den dagen då jag insåg att det är omöjligt att fotografera människor utan vänner, erfarenhet och pengar.

Jag är alldeles för ärlig med att jag inte har arbete, ingen akademisk examen eller någon form av socialt nätverk. Det är inget som höjer ens värde hos andra.

Dejting, Vet inte vad jag ska säga, vet inte vad jag ska göra, hur jag ska bete mig. Är så obekväm med konceptet, det innehåller enbart ångest av mörkaste sort.

Varför kan inte männsikro som levt under stenar och tror sig ha svar på allt bara skippa att öppna käften och krypa till baka ned under stenarena och självdö?

Det är konstigt hur månniskor som bara skriker ut "ska ha" "ska ha" "ska ha" men vägrar ta något som helst ansvar för att något av det blir till eller fungerar.

Varför är så satans många människor övertygade om att det är en mänsklig rättighet att bli föräldrar? varför är samma människor så ofta helt borta i huvudet?

 

Det är fanimig inte public service att SVT måste skicka en reporter till USA för att intervjua en tidigare självmårdspenägen person för ett inslag om självmord.

 

Moderaterna är verkligen riktiga fuckups som hellre importerar utomeuropeiska sjuksköterskor än gör det attraktivare för människor sattsa på de yrket.

 

Varför fortsätter Ryssland att vara de europeiska komunisternas våta dröm. Har dom inte sett verkligehten efter murens fall... har dom ingen jävla anaing om vilka som leder ryssland. nej fy fan för korkade människor med politiska ambitioner.

blir så ledsen och arg av människor som inte vet vad dom diskuterar och genom sin okunskap bestämmer sig för att diskutera utifrån direkt felaktiga utgångspunkter för att mörka att dom inte har någon aning, men måste uppfylla sin bild av sig själva som duktiga insiktsfulla människor. Nej fy fan. Men dom är bara människor, så att begära något mer vore enbart befängt.

Det värsta är att är ju förövrigt att eftersom att den skaran människor är medvetslösa i sina syrefattiga bubblor så är dom helt oemottagliga för varkligheten. Lite synd men dom är bara människor, sittandes på en självskapt pedistal av perfektion på sedan länge syrefri höjd.

Det är så patetiskt med människor som vill framstå som intelektuella... eller vad fan det nu är dom vill framtälla sig själva som... vet dom itne själva när det är dags att lägga av... eller i alla fall läsa någon litteratur i ämnet.

Nu okunniga är det såhär, jag föddes med fel biologiskt kön. Jag är inte någon transa, som okunniga har en förkärlek att förväxla transsexuella med, och det hjälper därför inte att bemöta mig som en. Transa är förkortning på transvestit, och en transvestit är en person som gillar att klä ut sig till och agera som det motsatta könet.

Kläder har ingen betydelse för mig personligen. Jag indelar inte färger eller material i kön. Precis som jag inte indelar beteenden efter kön. Jag har ett problem med att människor gör könsskilnader där. Ett mönster (ett sånt tyget skärs utifrån) har inte ett kön. Passform har inget kön. Hn kropp har ofta ett kön.

Det här gör, att jag kan ha stor förståelse för att den okunnige inte tänker rätt. då jag har ett kroppsligt fel, inte ett socialt, inte anser att vare sig betteenden eller attribut som kläder eller acesoarer har kön så är det klart det går att den okunnige inte får ihopp det. Men det gör inget mindre fel.

Jag kommer aldrig att må bra av att anamma en socialmall. Anamma intressen beteenden och smak. För det förändrar ingenting. Men jag fortsätter ha förståelse för att den som inte har någon insikt inte heller kan föväntas ha något hjälpande att säga, trotts att denne själv ofta intalar sig det, på grund av bristande insikt.

 

Transexuella och transvestiter är två helt olika grupper och jag som transexuell har inget som helst intrese att bli bemött som en transvestit. Det är en ren kränkning för mig. Inte för att det är något fel på transvestiter. Utan för att jag helt enket inte är en, och jag genomgår inte ett könsbyte för att det är en fetish eller skoj!! Utan för att bli mig själv!! det är en vansinig skillnad.

För mig handlar min transition om att förändra min kropp så mycket som det går för att kunna passera bättre, inte att ändra mina uttryck och strunta i hur jag ser ut och bara vara nöjd med det, isf skulle jag aldrig behöva genomgå ett könsbyte!

Ibland undrar jag om RLTs funktion är att se om den (faktiskt) transexuella personen klarar av att leva i samhället (och bli sedd och bemött) som en transvestit? För att på så vis bevisa något för vitrockarna........ det är bara helt jävla sinnes.

Jag tycker det är sjukt, allt jag gått igenom från transvården är sjukt, sen så är väl inte mitt fall direkt det värsta heller.

Idag går givetvis många tankar till Horner och nära anhöriga. Vanligtvis när någon journalist, demoniserad av sina kolleger går bort tänker jag bara "jaha" och fortsätter till nästa artikel. Men med Horner är det fan i mig annorlunda.

Jag tänker sällan höga tankar om journalister, men Horner var briliant, undantaget som stod långt över sina kollegers förmåga. Ständigt levererande lite bättre analyser och litera bilder av händelser.

 

Horner visade gång på gång vad riktig journalistik handlar om. Något vi tyvärr inte får se särskilt ofta. Och med all sannolikhet kommer att se mindre av nu.

Nu har han fallit offer för en av sina kanske främsta egenskaper, att alltid vara där det händer. Det är en sorgsen dag idag.

Men det är väll tyvärr så att den som visar störst mod och strider tapprast även riskerar att vara den som faller tidigt.

 

- + -

 

Före lunch var dock den stora tanken en av de vanliga... jag är introvert som satan, har celluliter överallt och pendlar mellan att leva på bara kaffe och hetsäta och få panikångest över att äta någonting som innehåller färgämnen och annat skit.

Vissa dagar rör det mig inte alls, andra dagar ligger jag orörlig på mattan och tänker "Om jag var utåtriktad, tajt som en fjortonåring och inte vetat något annat än att jogga en mil varje morgon och äta tre bra mål om dagen."

De dagarna då fuluniformen är på, som en blöt kvävande filt över kroppen... tittar på andra i min omgivning, och skäms. Skäms för att jag är så jävla svag och istället för att lyckas göra något åt mina tillkortakommanden bara misslyckas och tjurar.

Jag vet att det tar fram det sämsta i mig. Det finns ingenting så fult och vidrigt som avundsjuka allra minst stark sådan. För att inte tala om drömmar. Men jag är för svag för att inte ens skämmas över mig själv eller känna avund gentemot andra.

Eller gästinlägg från Amaranths dotterblogg Unchained.

Sometimes I lie awake at night saying to myself, what if they’re right? What if I am an abomination… A monster…

Every time i see a pretty girl, an intense feeling of jealousy overwhelms me and I really just can't keep my tears

I know that I'm transgender because my brain knows it's female, and my body disagrees.

I wish I could just stop talking so that I don't have to hear my voice ever again.

Just because I want to change my body, I'm not changing my mind, I will still be me when I'm done... I'll just be much happier.

I really don’t like anal, just the thought of it is disgusting. But thinking I'm open to it because it makes me feel more like a girl. Guess it's a bit like like wearing a bra, don't need it, but i do, 'couse of how it makes me feel

I love sleeping. Because sometimes in my dreams there is no dysphoria. In my dreams I can be myself. Just wish I could sleep

Every time someone tells me “but you look so handsome in that” I'm dying inside.

It’s not right for a anyone to fear rejection by his/her/their family just because of gender identification.

Transgender people live in this dysphoria everywhere but their shadowed minds.

Alldeles för ofta, varje gång faktiskt. Som någon får läsa att jag är transsexuell och mår fruktansvärt av det så blir reaktionerna de samma, det är väll bara att klä dig kvinnligt så kommer du att må bättre.

Om det ändå vore så enkelt. Jag tror att väldigt många blandar ihop transvestitism och transsexualitet lite halvt omedvetet. Jag tror att det dels har att göra med den svenska benämningen transsexualitet.

Transsexualitet om man bryter upp det, är något som har med sexualitet att göra. Tar man däremot engelskans transgender, så har det med gender, alltså kön att göra.

Jag föredrar att säga transkön för det är vad de handlar om, kön. Kläder gör ingen skillnad. Det finns inget kön i kläder. En representationen av en identitet, ja absolut, men kön, nej.

Att bryta mot samhälleliga normer, kan för många säkert vara väldigt kul. Men det är inte något som förändrar könet. Normer har inte med biologi att göra, även om det är mångas direkta övertygelse.

Det enda som skulle kunna göra att jag accepterade mig själv skulle vara att vakna i en kropp som rent anatomisk överensstämde med min självbild. Även om jag vet att det är en omöjlighet så är självhatet det enda som gror i mig.

Men dessa tankar är jag ensam om.

Disgusted that I'm forced to live with this body.

 

Disgusted that I know that one day i will die, without ever have seen myself in a mirror.

 

Without ever have seen a picture of me.

 

I am so fed up and frustrated with every one just saying hey just cheer up everything will be fine and awesome.... no, it won't.

 

I would like having the ability to have some sort of intimate relation to another girl. but that won't happen.

 

I Would like to actually feel the shape of my body, and get the feeling that this, this is me.

 

But its ok not everyone can live happy I guess.

I'm tired of crying.

I'm tired of always trying.

I'm tired of being sick.

I'm tired of always getting hurt.

I'm tired of having to act happy.

I'm tired of having to wake up.

I'm tired of having to wake up and put a badly faked smile on my face.

I'm tired of being tired.

I don't want to try anymore.

I want everything to be okay, but it's not.

Nothing will ever be okay.

Never.

It never will be.

I'm tired of feeling like this.